Herr talman! I det konkreta fall som jag tog upp visade det sig att man nekade försäkring, inte bara med hänvisning till låg födelsevikt utan även utifrån noteringar som hade gjorts på barnavårdscentralen. Då uttryckte barnavårdscentralen sin frustration över att det som de hade skrivit i anteckningarna, som inte alls betydde att det var något fel på barnet, kunde misstolkas av försäkringsbolagen.
Jag tror ändå att man kan säga att i de fall där anteckningar förts som sedan ligger till grund för försäkringsbolagens beslut blir det självklart en frustration bland både personal och föräldrar. Det innebär självklart inte att personalen skriver in felaktiga uppgifter eller underlåter att skriva in någonting som de bedömer är viktigt. Men risken är att föräldrarna känner att de inte kan tala fritt med personalen. Det kan också vara en oro hos föräldrarna över att det som de säger kan tas till intäkt av försäkringsbolaget om ett eller flera år för att neka försäkring. Sedan är det självklart så att oron inte finns överallt, men speciellt i de fall där försäkring har nekats är det klart att det leder till frustration.
Grundproblemet är att det fortfarande finns barn som nekas försäkring, och det finns ett ytterligare större antal som får ett begränsat försäkringsskydd. De förnekas inte försäkring, men de får ett sämre skydd och högre premier.
Det här måste regeringen ta tag i. Det ena utesluter ju inte det andra. Att riksdagens utredningstjänst gör en utredning är alldeles utmärkt, men det kan inte utesluta att regeringen också gör en översyn. Det kan inte bara vara riksdagens utredningstjänsts utredning som sedan ligger till grund för en eventuellt förändrad lagstiftning.
Jag förstår inte riktigt problemet. Vi borde kunna enas här om att det inte är tillräckligt bra, även om det möjligtvis har blivit lite bättre. Snarast möjligt bör vi ta tag i det.