Fru talman! Vi ska i dag debattera processrättsliga frågor. Ibland är det lite svårt att veta var ärendena hamnar, och det blir en allmän kriminalpolitisk diskussion. Och jag tror att det behövs.
Inledningsvis yrkar jag bifall till vår reservation 1. Den handlar om kameraövervakning. Polisen och åklagarna har under de gångna åren fått allt fler och betydligt skarpare verktyg för att kunna bekämpa till exempel gängkriminalitet men även övrig brottslighet. Vi anser, föga överraskande, att polisen och övrig rättskedja ska ha de skarpaste redskap som man kan få för att förebygga och inte minst förhindra och lösa brott.
Vi vet att kameror på vissa platser har en stor betydelse. Det visar forskning till exempel när det gäller parkeringshus, men även när det gäller kampen mot och arbetet för att få bort de öppna drogscenerna som jag pratade om tidigare. Men på andra platser visar sig kameraövervakning inte vara lika effektiv.
Vår take här är att vi anser att vi behöver titta lite extra på om det finns ytterligare hinder för att använda dessa redskap på ett mer effektivt sätt. Det handlar bland annat om tillgången till trafikkameror och kameror som används för trängselskatt och liknande, men även kameror som används i realtidsövervakning och den respons som det kan innebära. Jag tror att denna del är underutnyttjad i vårt land och att det finns en stor potential här. En del säger att lösningen alltid finns i Storbritannien eller i Holland där man har ganska väl utbyggda sådana system, även om de börjar blir ålderstigna.
Vi har kunnat se detta länge i den brottsuppklarande delen, inte minst vid det spektakulära fallet med terroristdådet på Drottninggatan. Där fick man med kameraövervakning som grund för bevisning tag i terroristen som blev dömd. Men det är hundratals fall som har kunnat lösas med hjälp av kameraövervakning. Nu är det dags att ta nästa steg för att förebygga och kanske förhindra pågående brottslighet. Det är detta som vår reservation i grunden handlar om.
Vi har nog varit lite frustrerade i största allmänhet här i kammaren kopplat till att vi tycker att det går för långsamt. Det är ganska många år sedan som vi förändrade reglerna som gjorde det lättare att sätta upp övervakningskameror. Det har varit tekniska problem, problem med datalagringskapacitet och problem med upphandlingar. Det har varit trögt, som det så ofta är.
Jag tror att medborgarna och vi från politiken förväntar oss att dessa kameror rullas ut i högre takt. Med detta sagt är det fortfarande en avvägning mellan den personliga integriteten och kameraövervakningen. Den ska vara på rätt ställen och under de förutsättningar som finns för att störa ut till exempel drogförsäljning och liknande.
Processrätt handlar i grund och botten om att de straffrättsliga beslut som vi fattar här också ska få genomslag i praktiken. Den är en central del i rättskedjan. Och vi har kunnat se att vi inte får slarva med att se till att alla länkar i kedjan får de resurser som behövs för att den ska hänga ihop. Det är århundradets floskel detta med att rättskedjan ska hänga ihop.
Men åklagare, polismyndighet och domstolar måste få resurser i proportion till vilket uppdrag de har och som vi ger dem. Det gäller inte minst nutidens stora utmaning, kriminalvårdens verksamhet, som vi ska debattera här i kammaren på måndag. Det är helt uppenbart att det finns en missmatchning mellan de förväntningar som vi i politiken har, beroende på vilka lagar vi stiftar, och den verklighet som finns när det gäller utbyggnaden av platser inom kriminalvården. Det kommer att leda till enormt stora kvalitetsproblem på sikt.
Vi har helt enkelt ett stort ansvar att inte lämpa över detta på enskilda myndigheter och säga att det är deras ansvar att se till att rättskedjan håller ihop. Detta ansvar har alltid i grunden regeringen och i sista ändan riksdagen. Vi måste tillsammans se till att det hänger ihop. Jag vet tyvärr inte om vi i dag riktigt lever upp till det.
Allmänt när det gäller processrätten kan jag säga att vi tänker tillföra de resurser som krävs i budgeten. Det tror jag att vi är överens om över blockgränserna. Det är ingenting som vi gör med lätt hjärta. Vi vill såklart hellre lägga pengarna på de äldre och ta hand om dem på ett mer värdigt och fint sätt än att bygga fängelser. Vi vill såklart hellre lägga pengarna på grön omställning än på att köpa stridsflygplan för att klara säkerhetspolitiken. Men samtiden kräver dessvärre att vi gör detta, och det tänker vi göra. Vi måste göra det som krävs här och nu, men också påminna oss alla om att detta inte är ett naturtillstånd. Vi måste komma tillbaka till en tid då vi inte byggde fängelser och anställde fler poliser av princip utan kunde lägga resurserna på något vettigare. Därför är perspektivet att få ned brottsligheten centralt i rättspolitiken.
Med de orden avslutar jag mitt lilla anförande här.