Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 4 om inriktning på sjukvården, reservation 7 om patientsäkerhet och reservation 13 om att sprida kunskaperna om tortyr- och traumaskador inom sjukvård och socialtjänst.
I går när jag lyssnade på radio på morgonen hörde jag hur personalen på Gröndals psykosenhet kämpade och bad om att slippa bli utsatta för privatisering och upphandling. Detta är en väl fungerande enhet där man under många år har byggt upp förtroendefulla relationer och ett bra stöd till en grupp mycket sköra människor. Den ansvariga läkaren beskrev det som att detta nu riskeras att slå sönder och att det kommer att ta flera år att på nytt bygga upp lika förtroendefulla och goda relationer till dessa patienter.
Nyligen genomfördes världens största upphandling av akutsjukvård. Riskkapitalbolaget Capio fortsätter att driva Sankt Görans sjukhus i Stockholm. Det kanske inte var så konstigt; Capio hade redan drivit det och det var svårt för det andra riskkapitalbolaget, Aleris, att slå Capio som hade god kännedom om det sjukhus man lade anbud på. Avtalet är värt 15 miljarder. Sankt Görans sjukhus ska bedriva bättre vård med 120 miljoner kronor mindre om året. Sjukhuset får även möjlighet att ta emot privatfinansierade patienter, vilket öppnar för gräddfiler inom sjukvården. Vänsterpartiet var det enda parti som ville att Sankt Göran skulle återgå till landstinget.
Nyligen kunde vi ta del av hur det har gått med den landstingsdrivna vårdcentralen Serafen. År 2007 såldes Serafen till de egna läkarna - övrig personal fick inte vara med - för en kostnad av 694 500 kronor. Nu har Serafen enligt säker källa sålts vidare för runt 20 miljoner kronor till Capio, som är ett känt riskkapitalbolag.
Detta är tre aktuella bilder av hälso- och sjukvården i dagens borgerliga Sverige. För 20 år sedan tror jag att många människor skulle ha tänkt: Detta händer inte i Sverige, men kanske i USA eller i något annat land långt bortifrån oss! Men det händer i dagens borgerligt styrda Sverige, och det händer i det borgerligt styrda Stockholm.
Allt större delar av sjukvården tas över av stora riskkapitalbolag som i sjukvården ser en växande lönsam marknad. Det är en utveckling som öppnar för minskad insyn och demokratisk styrning och för vård utifrån efterfrågan i stället för behov, det vill säga en vård där ojämlikheten ökar. I förlängningen skapar vi en marknad och ett utrymme för privata sjukförsäkringar, det vill säga att de med pengar går före i kön. Det är en utveckling som vi i Vänsterpartiet säger klart och tydligt nej till. Vi säger också nej till gräddfiler i sjukvården för patienter med privata sjukförsäkringar.
Vi tycker inte att riskkapitalister har i hälso- och sjukvården att göra över huvud taget. Privata vinstintressen snedvrider sjukvården och ökar ojämlikheten. Vi vill utveckla den landstingsdrivna hälso- och sjukvården. Men vi välkomnar också idéburna icke vinstdrivna verksamheter som vi tycker kan vara med och som också är med i dag och utvecklar sjukvården på ett bra sätt.
Vi anser att det snarast bör tas fram förslag för att skattemedel ska stanna inom hälso- och sjukvården och förslag på vilka icke vinstdrivna driftsformer som passar just i hälso- och sjukvård.
Fru talman! Vi föreslår också en rad satsningar för en bättre hälso- och sjukvård. Som en följd av vårdvalet är den erfarenhet som vi har gjort och sett när vi har varit ute i olika landsting, också där vi ansvarar för sjukvården, att det förebyggande hälsovårdsarbetet har tagit stryk. Man berättar för oss att man inte har lika mycket tid eftersom det inte finns lika mycket resurser. Man har inte resurser för att samarbeta med skola, socialtjänst och andra organisationer och viktiga instanser i sitt område.
Ett tvärprofessionellt förebyggande samarbete med andra gynnar inte minst de människor som har störst ohälsa och som inte själva söker sig till hälso- och sjukvården. Det hjälper också till att förebygga sjukdom och ohälsa, så det tycker vi är jätteviktigt. Därför har vi lagt en förebyggande miljard.
Vi har också sett att det behövs fler vårdplatser. Det har länge varit så att vårdplatserna har minskat. Socialstyrelsen har slagit larm och Läkarförbundet har slagit larm. Arbetsmiljöverket är ute och ger böter när det är överbeläggningar i sjukvården. Nedskärningar på flera håll har inneburit färre vårdplatser. När man har för få vårdplatser uppstår sådana saker som att det hamnar fem patienter i stället för fyra i ett rum. De hamnar i korridorer, på expeditioner eller på en avdelning som inte alls har den kompetens som ska finnas för just den sjukdom som patienten har kommit in för.
Tillgängligheten kan också påverkas. Man kan behöva skjuta på planerade behandlingar. Personal får inte så sällan ägna arbetspass åt att sitta och jaga sängar i stället för att ta hand om patienter. Vi satsar därför på en vårdplatsmiljard för fler vårdplatser till de landsting som själva är med och bekostar 50 procent. Vi ser alltså till att det blir fler vårdplatser.
Vi ser med oro på att antalet specialistsjuksköterskor har minskat så rejält - från 65 procent av sjuksköterskorna år 2005 till omkring 50 procent nu. Vårdförbundet anser att det egentligen bör vara 70 procent. Det finns flera anledningar till det här. En anledning är att sjuksköterskorna får betala sin utbildning själva till skillnad från läkarna som har sin specialiserade utbildning med lön. En annan anledning är att det inte lönar sig lönemässigt. Man får i stort sett börja om från början i sin lönekarriär när man kommer tillbaka som specialistsjuksköterska.
För sjukvårdens kvalitets skull men också därför att det är bra ur jämställdhetssynpunkt satsar vi på 80 procents lön under de tio månader man utbildar sig till specialistsjuksköterska. Detta är en satsning som vi gör för att höja kvaliteten, men som sagt också därför att vi tycker att sjuksköterskorna måste ha en möjlighet att skaffa sig sin specialistutbildning. Jag vet att flera partier har talat om detta före valen, men några förslag har vi inte sett.
I ett politiskt klimat där Folkpartiet och Centerpartiet talar om lägre ungdomslöner och lägre ingångslöner på arbetsmarknaden måste jag säga att det gläder mig att nyutbildade sjuksköterskor sätter ned foten och säger: Vi är värda en lön på 24 000 - annars tar vi inte jobbet! Ju fler låg- och felavlönade kvinnor som säger ifrån, desto bättre.
Jag ska ta upp två frågor till lite kort. Den ena är en fråga som jag hade uppe förra gången. Jag tycker att det är en skam att vi fortfarande i Sverige har människor som inte har rätt till hälso- och sjukvård. Det är gömda flyktingar och papperslösa människor som inte har fått asyl men som inte vågar ta sig hem. Det är ingen migrationsfråga, utan detta är en fråga om mänskliga rättigheter och en hälso- och sjukvårdsfråga. Förra gången vi stod och debatterade detta frågade jag Mats Gerdau när utredningen kommer ut på remiss. Utskottet hade besök av Rätt till vård-initiativet i förra veckan. Fick de något besked? Jag kunde tyvärr inte vara med, för jag var bortrest. Rätt till vård-initiativet är i princip alla fackföreningar och alla yrkesorganisationer inom vård- och omsorgsområdet och hälso- och sjukvårdsområdet. Jag tycker att det är dags att det händer något nu.
Vi har tydligt lyft fram två saker från Vänsterpartiet. En av dem gäller det yrkande jag har gjort. Det handlar om att många som kommer hit har traumaskador från krig, förföljelser och tortyr. När de kommer hit mår de psykiskt dåligt, men det finns ingen rätt till rehabilitering.
Om man har svåra trauman från krigsskador och tortyrskador har man svårt att ta till sig och lära sig det svenska språket, svårt att börja jobba och svårt att vara förälder. Vi tycker att det borde vara självklart att man har rätt till rehabilitering. På samma sätt finns det väldigt dålig kunskap om tortyrskador. Vi anser att man måste se till att alla som möter flyktingar har denna kunskap.
Jag vill avsluta med att prata om en grupp som blir ganska misshandlad i sjukvården i dag. Det är en enskild motion som jag har skrivit, men jag väljer att ta upp den ändå. Den handlar om dem som har myalgisk encefalomyelit eller chronic fatigue syndrome. Det är en kronisk, neurologisk sjukdom. Den brukar kallas för ME. Det finns alldeles för dålig kunskap om de människor som lider av denna. De drabbas mycket hårt av sin sjukdom. De blir väldigt utmattade. Det är som att ha influensa på högsta nivå. Det påverkar fysiskt och kognitivt, och den blir ofta kronisk. Dessa människor far ofta runt i hälso- och sjukvården och får inte rätt behandling. De blir uppmuntrade till att ta promenader och blir liggande i flera dagar eller en vecka i sängen efteråt. De blir kränkta och inte trodda.
Det finns två mottagningar i Sverige. Det är Gottfriesmottagningen i Mölndal och en nyöppnad i Stockholm. Det har väldigt snabbt bildats en rejäl kö till den i Stockholm. Jag tycker inte att det är ett bra sätt att ta hand om de 40 000 människor det handlar om - mest kvinnor men också barn och äldre - att låta dem fara runt på det här sättet. Det ska inte handla om huruvida man kan åka till Belgien eller Holland och träffa en specialist.
Jag tycker att vi måste ta reda på hur det ser ut för den här gruppen människor och se till att vi förbättrar läget för dem så att de får den vård och den hjälp de har rätt till.