Fru talman! Jag hoppas att Kerstin Lundgren, när hon nu har lyckats få igenom sina älskade Magnitskijsanktioner, flyttar fokus till rättssäkerheten. Jag är nämligen orolig för att de här sanktionerna kommer att innebära att de personer som sätts upp under en Magnitskijlagstiftning inte kommer att få möjlighet till en rättssäker process.
I historiens backspegel kan vi se att både organisationer, företag och enskilda personer ibland har blivit uppsatta på de här listorna lite för enkelt och inte tillräckligt rättssäkert. Man har inte varit tydlig med motiven till att personerna är där, och då har de hamnat i långa processer. I en del fall har det gått bra i slutändan; andra fall pågår fortfarande.
Detta känner jag en stor oro inför. Den oron går inte riktigt att stilla i dag, för varken jag eller Kerstin Lundgren har läst hur de faktiska sank-tionerna från EU-kommissionen ser ut. Det är fortfarande hemligt i några dagar till. Förhoppningsvis ska vi få ta del av det i nästa vecka. EU-kommissionen och Sverige har ändå ett ansvar för att det ska finnas en stor rättssäkerhet om man inför den här väldigt tydliga personinriktade sanktionsregimen mot enskilda människor. Jag tror att det är väldigt lätt att bli politisk när det gäller dessa sanktioner: att man pekar ut vissa länder eller vissa typer av personer beroende på var de befinner sig, utan någon röd tråd i form av likvärdiga bedömningar.
Kerstin Lundgren vill införa Magnitskijsanktioner mot Belarus. Jag förstår den viljan. Jag tänker så här: I Belarus finns det 59 personer, tror jag, som just nu är listade. Vi pratar om att det kan bli fler. Detta är utifrån den sanktionsregim som EU har gentemot Belarus. Då kanske det är dumt att börja ha olika typer av sanktionsregimer mot samma länder.
Problemet är till exempel Ryssland, som vi förvisso har sanktioner mot men där det finns specifika personer som är ansvariga till exempel för Magnitskijs död. Sådana exempel finns det också runt om i andra länder i världen där vi inte har sanktionsregimer.