Herr talman! Tack, Robert Stenkvist, för uppriktiga frågor!
När det handlar om ledarskap i klassrummet för att skapa studiero är det dels viktigt att vi har starka nationella skolutvecklingsprogram, så att man kan dela verktyg och erfarenheter med varandra, lärare emellan. Det handlar om hur man ska göra för att skapa en god undervisningssituation.
Det är viktigt med starka ordningsregler på skolan som också kan följas, med de påföljder som finns i ordningsreglerna. Det handlar också om ett starkt ledarskap genom rektor, som backar upp lärare i de situationer de hamnar i.
Det är också viktigt med tillräckligt många anställda. Det är svårt att använda befogenheterna om man vet att man är ensam och det är tomt i korridoren utanför.
Det vi diskuterar i dag är också viktigt. Kunskaper i sig är faktiskt trygghetsbyggande. Om elever inte har med sig verktygen för att hänga med på lektionerna är det oerhört mycket svårare att skapa trygghet och studiero i klassrummet. Det leder tyvärr till att elever förstör för sig själva och stör andra. Därför är det avgörande med tidigt stöd också för studieron i de sena åren.
Man kan, som Robert Stenkvist, konstatera att det finns skrivningar om detta i skollagen i dag. Tyvärr är flera av dem ganska allmänt hållna. Skolinspektionen konstaterar att de ger möjligheter att följa upp om någon anmäler, och man kan rikta kritik och gör det ofta för att skolorna ska bygga upp starkare system för särskilt stöd och extra anpassningar. Men vi har inte riktigt ett lagmässigt verktyg för att följa upp hur strukturen ser ut i de tidiga åren. Vi ser en skola där många lämnar trean utan att klara de nationella proven - vad är det då som har brustit? Har man inte upptäckt eleverna? Ofta har ju lärarna sett dem, men vad är det på systemnivå som inte har backat upp lärarna? Och om man har gjort insatser, var har de brustit någonstans? Har man hellre, som någon uttryckte det, gett det man har i stället för det som eleven behöver? Den här lagen ger Skolinspektionen dessa verktyg.