Herr talman! Det som hände när regeringen tillträdde för sju år sedan var att man avvecklade större delen av bostadspolitiken. Marknaden skulle sköta detta.
Nu ser vi resultatet. Byggandet har minskat och framför allt byggandet av bostäder som folk har råd att bo i. Det gäller främst hyresrätter med låg byggkostnad. Det byggs en del villor, bostadsrätter och hyresrätter med höga hyror, men även detta byggande har varit begränsat. Det största problemet är dock bristen på hyresrätter.
Om vi tittar på den ekonomiska utvecklingen är det väldigt viktigt att man har rörlighet. Man talar mycket om rörlighet på arbetsmarknaden och att man ska flytta till jobben eller pendla till jobben. Man kan se regioner där det är låg arbetslöshet i Sverige och andra regioner där det är väldigt hög arbetslöshet.
Problemet är att ekvationen - att flytta till jobben eller pendla till jobben - inte går ihop om det inte finns bostäder. Det är inte så att alla varken kan eller vill köpa sin bostad om man till exempel ska pendla till, jobba i eller flytta till en annan ort. Speciellt om man pendlar och behåller sin bostad på hemorten vill man som regel inte köpa en bostad, som dessutom kan vara svindyr. Det är heller inte alla som har fast jobb som får lån.
Här är hyresrätter lämpliga därför att det finns en rörlighet i att man snabbt kan lämna hyresrätten på ett annat sätt än bostadsrätten, och man får tillgänglighet till den på ett annat sätt än bostadsrätten, där man måste låna eller ha en förmögenhet.
Det kom siffror häromdagen med en beräkning på minst 20 miljarder i utebliven tillväxt på grund av att det är för dåligt bostadsbyggande. Det är människor som har svårt att flytta till jobben därför att det inte finns bostäder. Det är även studenter som tvingas tacka nej till sin utbildningsplats därför att de helt enkelt inte får bostad.
I detta finns en stor dold hemlöshet. Det gäller dem som ändå tar steget att flytta eller pendla till en annan ort men som lever på tillfälliga kontrakt utan trygghet. De tvingas flytta hela tiden, kanske en gång i halvåret eller ännu oftare. Det finns ingen kontinuitet i detta.
Man kan också se att barnafödandet sker allt senare i livet. Det gäller även utbildning och jobb. Det finns så klart många orsaker till det, men en orsak är att det är svårt att få en bostad. Det gäller även ungdomar som vill flytta hemifrån - vi får allt fler mambor. Förr i världen flyttade folk hemifrån innan de fyllde 20 år. Nu bor många hemma långt upp i 30-årsåldern därför att de helt enkelt inte hittar någonstans att bo.
Det är ofta en ofrivillig situation både för ungdomarna själva, om man nu ska kalla dem ungdomar när de är över 30 - de är unga människor i alla fall - och för deras föräldrar som vill att de ska flytta. Då krävs att vi får en bostadspolitik. Vi kan se att regeringen har tagit bort det byggstöd som fanns som stimulans för att bygga hyresrätter med rimliga hyror. Under den tid vi hade den stimulansen byggdes det faktiskt.
Vi har en skattemässig diskriminering av hyresrätten som slår hårt mot byggandet och även höjer hyrorna för hyresgästerna. Det enda regeringen egentligen har gjort är att göra det mer fördelaktigt för den som äger sitt boende att hyra ut antingen hela bostaden eller ett litet rum till någon som behöver bostad. Det är långt ifrån tillräckligt för att lösa krisen.