Fru talman! Ärende 2.10 handlar om krigsmateri-
elexporten och på vilket sätt besluten fattas.
Krigsmaterielinspektionen - KMI - skapades re-
dan på 1930-talet, och låg då under Handelsdeparte-
mentet. 1982/83 fördes KMI över till Utrikesdepar-
tementets handelsavdelning.
År 1985 inrättade regeringen en rådgivande
nämnd för krigsmaterielexportfrågor, förkortad RN.
Den nämnden bestod av sex ledamöter valda på tre år
och utsedda av partierna i utrikesnämnden.
KMI ombildades den 1 februari 1996 till en ny
myndighet för krigsmateriel och andra strategiska
produkter, kallad Inspektionen för strategiska pro-
dukter - ISP. Förändringen innebar bl.a. att ISP prö-
var merparten av de ärenden som regeringen eller ett
enskilt statsråd tidigare hade till uppgift att pröva.
Enbart principiellt viktiga ärenden prövas nu av rege-
ringen. Krigsmaterielinspektören är chef för ISP, som
är en enrådighetsmyndighet.
Den rådgivande nämnden ombildades samtidigt
till Exportkontrollrådet, förkortat EKR, bestående av
krigsmaterielinspektören som ordförande och högst
tio andra ledamöter. Alla partier i riksdagen blev nu
representerade i rådet. Enligt en paragraf i instruktio-
nen skall, om möjligt, samråd med rådet ske innan
inspektionen lämnar över ett ärende om exportkon-
troll till regeringen för prövning. Enligt en annan
paragraf bestämmer krigsmaterielinspektören vilka
andra ärenden om exportkontroll som före avgörandet
skall föreläggas rådet för samråd.
Före 1996, då rådgivande nämnden fungerade, var
regeringens inställning att alla partier som var repre-
senterade i rådet skulle vara överens. Under såväl
socialdemokratiska som borgerliga regeringar hade
en praxis utvecklats med innebörden att regeringen
inte gick vidare om ett parti i nämnden sade nej.
Formellt kunde regeringen göra det, men det gjorde
den inte. I praxis fungerade alltså vetorätten för le-
damöterna. Detta sade dåvarande krigsmaterielin-
spektören Sven Hirdman i ett utskottsförhör 1994.
Nuvarande inspektören Staffan Sohlman sade vid
en utfrågning 1997 i utskottet att konsensusregeln
inte kunde appliceras på den ordning som råder efter
den 1 februari 1996.
Anmälan till KU gick ut på att vi skulle granska
om regeringen via handelsminister Leif Pagrotsky
efterlevt principen om partipolitiskt samförstånd
kring svensk krigsmaterielexport. Vi var förstås in-
tresserade av att veta om praxis hade förändrats.
Under ärendets hantering har det i ett PM från
Statsrådsberedningen framkommit att krigsmaterie-
linspektörens samlade bedömning snarare än ställ-
ningstaganden från enskilda ledamöter i rådet beaktas
i regeringens överväganden genom den nya ordning-
en. Det finns inga formella regler för hur den politis-
ka förankringen i Exportkontrollrådet skall ske eller
hur krigsmaterielinspektören skall väga in de politis-
ka representanternas bedömningar i sitt ställningsta-
gande.
Vid utfrågningen av Pagrotsky fick vi reda på att
regeringen fortsatt strävar efter en bred samsyn, men
att det faktum att fler partier nu har insyn inte innebär
att regeringen börjat räkna hur många ledamöter som
har en avvikande mening. Enligt ministern innebär
detta ingen praxisändring, trots att det före 1996 var
konsensus som rådde. Samtidigt sade ministern att det
är regeringens skyldighet att göra på något annat sätt
om fyra partier säger nej och åberopar skäl som stri-
der mot sådant som riksdagen krävt att regeringen
skall ta hänsyn till.
Fru talman! Av utskottets bedömning framgår det
att det faktiskt ägt rum en förändring av praxis vad
gäller hänsynstagande till de partipolitiska represen-
tanternas bedömningar i Exportkontrollrådet. Det är
vi väl alla överens om, eftersom det är en ny ordning.
Förändringen innebär att det tidigare eftersträvade
politiska samförståndet, som i praktiken innebar veto-
rätt för ett enskilt parti, har ersatts av krigsmaterielin-
spektörens samlade bedömning. Det innebär alltså att
andra skäl än partirepresentanternas ståndpunkter kan
väga tyngre vid regeringens bedömning inför beslut i
exportärendena.
Syftet med det partipolitiska samförståndet var att
ge vapenexportpolitiken stabilitet och att exportpoli-
tiken skulle ligga fast och inte skifta i takt med att
regeringarna skiftade. Enligt min mening, fru talman,
innebär den nya ordningen en försvagning i detta
avseende, men också en allmän försvagning av det
parlamentariska inflytandet över krigsmaterielexpor-
ten som det finns anledning att beklaga. Detta för-
hållande borde regeringen ha klargjort för riksdagen
och allmänheten för att motverka den osäkerhet som
hittills rått om på vilka grunder regeringen och
krigsmaterielinspektören fattar beslut i ärenden som
gäller krigsmaterielexport.
Regeringens beslut om sekretess beträffande en skri-
velse från Europeiska kommissionen (avsnitt 2.11)
Andre vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
Näringsminister Björn Rosengrens handlande i fråga
om verkställande direktör i Samhall (avsnitt 4.3)