Fru talman! I dag håller vi en viktig debatt. Detta är en debatt där skiljelinjen mellan behovet av tvång och den mänskliga rätten till frivillighet ska bedömas utifrån etiska aspekter.
Regeringen har lämnat förslag på förändringar i lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård. Det är både efterlängtat och viktigt att man gör den här översynen, då de tvångsåtgärder som används i dag måste utvärderas och omprövas.
Om vi ser till vad regeringen faktiskt vill genomföra handlar det i huvudsak om särreglering av tvångsåtgärder, exempelvis bältesläggning, avskiljande från andra patienter och inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster. I just det här förslaget omfattas patienter som är under 18 år.
Det är absolut ett steg i rätt riktning som man tar när man nu verkar för att genomföra dessa förändringar. Detta gör att förutsättningarna för att använda dessa tvångsåtgärder också kan regleras på ett bättre sätt. Men låt mig vara tydlig: Det är tyvärr långt ifrån tillräckligt.
Tvångsåtgärder inom den slutna psykiatriska tvångsvården för barn och unga måste ske med betydligt mer humana metoder. Den psykiatriska tvångsvården måste erbjuda en säker och evidensbaserad vård och ständigt uppdateras med nya effektiva behandlingsmetoder som med enkla medel ska kunna implementeras i den behandlande verksamheten. Detta måste vara vår målsättning för att motverka en cementerad och omodern psykiatrisk vård.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården
Därför behöver vi göra mer än vad regeringen föreslår. Tvångsåtgärderna ska inte bara förkortas. De ska i stället granskas i detalj utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv. När så har skett kan diskussionen om behandlingsmetoder och tvångsåtgärder inom den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården få lov att fortsätta, men där är vi inte än.
Fru talman! Låt oss fokusera på tvångsåtgärden bältesläggning. Det är minst sagt en mycket problematisk åtgärd. Man kan fråga sig hur det under några som helst omständigheter kan vara en metod som används på barn och unga som vårdas för svåra psykiatriska diagnoser. Tvångsåtgärden kan i sig vara mycket traumatisk och innebära följder som posttraumatiskt stressyndrom. Det är också en mycket kränkande metod som kan ge svåra men för resten av livet.
Vi måste värna barnrättsperspektivet. Att spänna fast barn och unga vuxna, som många gånger redan lider svårt, är inte försvarbart, inte under några som helst omständigheter. Det måste finnas alternativa metoder som är betydligt mer mänskliga. Om så inte är fallet är det hög tid att lägga om fokus för att ta fram mer lämpliga behandlingsåtgärder.
Sverigedemokraterna delar den slutsats som många remissinstanser drar: Bältesläggning ska inte användas som tvångsåtgärd inom psykiatrin, och en utfasning bör påbörjas snarast möjligt. Därför föreslår vi detta i vårt motionsyrkande i den följdmotion som har lämnats in med anledning av det ärende som vi i dag debatterar. Vår uppfattning är glasklar. Bältesläggning ska fasas ut som tvångsåtgärd inom psykiatrin. Även om dagens debatt handlar om barn och ungdomar vill vi understryka att vår ståndpunkt även gäller vuxenpsykiatrin. Det här är inte en lämplig metod i något som helst sammanhang, oavsett ålder.
Det är också hög tid att barn och unga ges rätt till självbestämmande och att integriteten stärks. Den psykiatriska vården ska arbeta utifrån ett barnperspektiv när man möter barn och ungdomar. Delaktighet och inflytande ska vara den självklara utgångspunkten under hela vårdprocessen. Inget annat är godtagbart.
Med detta sagt, fru talman, vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation nr 1 av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.