Fru talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret och instämmer nog i att det egentligen inte föreligger något folkrättsligt vakuum vad gäller användningen av drönare utan att det snarare, såvitt jag förstår, är efterlevnaden av det folkrättsliga regelverket som emellanåt brister.
I september i fjol publicerade den juridiska fakulteten vid Stanforduniversitetet, ett av USA:s mest ansedda universitet, rapporten
Living Under Drones
. Här skildras konsekvenserna för civilbefolkningen av USA:s drönarattacker i nordvästra Pakistan. Stanfordforskarna bagatelliserar inte hotet från talibaner, al-Qaida och andra terrornätverk i den här delen av Pakistan men framhåller, precis som utrikesministern, att också i krig och krigsliknande situationer måste krigets lagar om urskiljning, proportionalitet och försiktighet respekteras. Forskarna ifrågasätter om så verkligen sker här.
Den här uppmärksammade rapporten bygger på ögonvittnesskildringar och utgör en ställvis mycket plågsam läsning. Här skildras exempelvis hur drönare den 4 november 2006 attackerar en koranskola och dödar 69 barn. Kanske gömde sig någon med al-Qaida-anknytning i den här skolan men var finns proportionalitet och urskiljning?
I rapporten kan man vidare läsa att på morgonen den 17 mars 2011 samlas lokala byledare till en jirga, ett traditionellt rådslags- och tvistlösningsmöte, på torget i den lilla staden Datta Khel. Plötsligt dyker amerikanska drönare upp och tömmer sin dödliga last av Hellfiremissiler, och 42 människor dödas. Anhöriga försöker under flera dagar identifiera sönderbrända och sprängda kroppar.
Fru talman! Drönarattackerna brukar ibland delas in i personal strikes och signatory strikes. I det förra fallet är det en namngiven person som attackeras medan det i så kallade signatory strikes räcker med att en person uppvisar vissa beteendemönster och en del andra karakteristika för att föras upp på CIA:s eller Pentagons dödslista. Då behöver personens identitet inte ens vara känd.
När tre män dödas i en drönarattack i Afghanistan i februari 2002 sade en talesperson för Pentagon: Vi är övertygade om att det var ett relevant mål, även om vi ännu inte vet exakt vilka det var som slogs ut.
Senare visade det sig att de tre dödade männen var civilpersoner som var ute och samlade metallskrot. En av männen var lång och hade stort skägg, och för drönarpiloten borta i USA tedde han sig påfallande lik Usama bin Ladin.
Av de runt 3 000 personer som från juni 2004 till september 2012 dödades i amerikanska drönarattacker i Pakistan var enligt Stanfordforskarna kanske bara 2 procent personer i ledande ställning i olika terrornätverk.
Stanfordrapporten mynnar ut i ett antal rekommendationer och vill bland annat att kriterierna för signatory strikes offentliggörs. Vidare vill man se oberoende utredningar av drönarattacker där civilpersoner kommer till skada samt kompensationsprogram för drönaroffer och deras anhöriga.
Det är naturligtvis utmärkt att man från svensk sida, som utrikesministern framhåller, följer den växande internationella debatten om drönare. Men förhoppningsvis har regeringen även ambitionen att aktivt själv delta i den här viktiga debatten som ju ytterst rör grundvalarna för den internationella rättsordningen.
Jag skulle vilja veta om Carl Bildt för eller planerar att föra en aktiv dialog med den amerikanska utrikesledningen kring de frågor som drönarkriget reser och likaså om han inom EU-kretsen planerar några initiativ kring detta.