Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till kulturutskottets förslag.
Att värnandet av det svenska kulturarvet utgör Sverigedemokraternas främsta prioritering inom det kulturpolitiska området torde vid det här laget stå tämligen klart. Under mitt anförande i samband med budgetdebatten redogjorde jag tämligen detaljerat för den principiella, vetenskapliga och ideologiska bakgrunden till denna prioritering. Jag ska inte upprepa alltför mycket av detta i dag, men jag vill ändå återknyta till några av de saker som jag då tog upp.
Jag pratade då om behovet av att värna våra kulturskatter från de kriminella element som vill stjäla dem ifrån oss. Mot bakgrund av detta välkomnar Sverigedemokraterna den nu föreliggande propositionen om en svensk anslutning till Unidroit-konventionen, som vi anser vara ett viktigt steg i denna riktning.
Jag talade också om behovet av att införa en svensk kulturarvsfond till stöd för sådana kulturarvsbefrämjande åtgärder som i dag riskerar att falla utanför de ordinarie bidragsramarna. Precis som vi framhåller i vårt särskilda yttrande bekräftar flera av de förslag som behandlas i detta betänkande att ett sådant behov föreligger.
En annan sak som stärkt min uppfattning kring behovet av en statlig kulturarvsfond är att jag tycker mig se en oroande tendens till att det allt oftare spelas svartepetter med behjärtansvärda kulturarvsprojekt mellan kommun, landsting och stat. Sverigedemokraterna har, efter en viss inledande tvekan, det ska erkännas, varit försiktigt positiva till införandet av samverkansmodellen, men denna får inte reduceras till ett verktyg som regeringen använder för att i orimligt hög grad skyffla över ansvaret för vårdandet av kulturarvet på andra.
Vidare talade jag om nödvändigheten av att anpassa och tillgängliggöra kulturarvet för nya grupper, nya generationer och ny teknik. Med nya grupper avsåg jag bland annat funktionshindrade, som länge varit utestängda från stora delar av kulturarvet. Tyvärr tvingas jag konstatera att oerhört mycket fortfarande återstår att göra på detta område. Som ett exempel kan jag nämna att jag för en tid sedan bad riksdagens utredningstjänst att utreda hur stor del av Sveriges fornminnen som har gjorts tillgängliga för funktionshindrade och till vilken typ av funktionshinder de i så fall har anpassats. Det nedslående svaret blev att ingen i dag vet svaret på denna fråga men att Riksantikvarieämbetet har börjat titta på frågan och att de, med lite tur, kan tänkas ha en överblick av läget år 2016. När man faktiskt kommer att börja jobba med själva tillgängliggörandet på ett samordnat och strukturerat sätt framgick inte, men det kommer troligen att dröja eftersom varken Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelserna beräknas få några särskilda medel av regeringen för att genomföra detta arbete.
I sitt anförande i den förra debatten tog Andreas Carlson upp exemplet med Riksantikvarieämbetets fornsök där man kan få information i mobiltelefonen om vilka fornminnen som ligger nära. Det är bra, men det hjälper föga om man inte kan ta sig fram till platsen.
Med "ny teknik" menade jag bland annat det stora behovet av att genom digitalisering göra en större del av kulturarvet tillgänglig för fler människor. Fram tills relativt nyligen fanns det en verksamhet som bidrog till att förverkliga detta. Trots dokumenterade framgångar valde dock regeringen tyvärr att avsluta Accessprojektet. För mig framstår detta beslut som svårbegripligt då utvärderingen visade att verksamheten varit framgångsrik både som sysselsättningsskapande och som kulturarvsbefrämjande åtgärd. Utvärderingen visade också att behovet av verksamheten var fortsatt stort och då särskilt när det gällde digitalisering och tillgängliggörande.
Mot bakgrund av detta är det särskilt glädjande att ett enigt utskott valt att tillstyrka motion 262 om stöd till länsmuseernas arbete med kulturarvet. Ännu mer glädjande hade det dock varit om jag hade kunnat känna mig helt övertygad om att de borgerliga partiernas senkomna stöd för förslaget faktiskt handlade om ett genuint engagemang i frågan och inte bara var en del i en allmän mediestrategi som går ut på vika ned sig i alla frågor man uppfattar som "mindre viktiga" så fort man hamnar i minoritet i något av utskotten i riksdagen för att därigenom undvika medialt uppmärksammade nederlag i kammaren.
Som avslutning vill jag återigen klargöra att det för oss sverigedemokrater inte spelar någon roll varifrån ett visst förslag kommer. Som just nu tyvärr enda parti i riksdagen är vi, oavsett avsändare, villiga att beakta och stödja alla väl avvägda förslag om vi tror att det kan gagna Sveriges medborgare, eller som i det här fallet den svenska kulturen.
I just det här fallet var det Socialdemokraterna som hade framgång med sitt förslag, och det gratulerar jag er socialdemokrater till. Jag hoppas också att ni återkommer med fler konstruktiva förslag i samma anda, som till exempel det av er tidigare framförda förslaget om ett särskilt och generöst ROT-avdrag för bevarande av kulturhistoriskt viktiga byggnader, vilket vi sverigedemokrater redan har uttalat vårt principiella stöd för.
I likhet med Andreas Carlson vill jag passa på att tacka för många intressanta debatter och för ett trevligt mottagande.