Fru talman! Vi kanske inte behöver ta upp så
mycket mer tid. Jag tror att Eva Johansson och jag är
överens om det mesta när det gäller synen på idrotten
och även känner ganska väl till vilka det är som inte
nås av idrotten och som inte heller nås av en god
information om kostvanor. Det är ofta samma männi-
skor som har minst studievana föräldrar och som
kanske i andra avseenden är mindre gynnade i det
svenska samhället, där förutsättningarna för ett gott
liv kanske inte är lika bra som för vissa andra grup-
per, som är med från början i idrottsverksamheten.
Man ser väldigt tydligt att det finns ett slags klassfrå-
ga i just det här.
Det är mot den bakgrunden som det är så viktigt
att stryka under att den idrottspolitiska utredningen
som en av sina absolut viktigaste uppgifter har själva
den övergripande tanken om idrott åt alla. Vi lever ju
i en ny tid, med nya förutsättningar, med mängder av
TV-kanaler, med ett enormt utbud och med en ökad
kommersialisering. Vi har EU-perspektivet; vad
kommer det att innebära på sikt för svensk idrott, som
folkrörelse betraktad? Dessutom har vi en viss eko-
nomisk resursknapphet. Man skulle önska att vi hade
bättre förutsättningar att ge mer pengar till den här
typen av verksamhet, just i syfte att nå fram till de
unga människor som vi i dag inte får tag i. De under-
sökningar som görs visar att vi inte får tag i dem.
Jag skulle gärna se att man på sikt kan gå in i
skolan - det är en målsättning från vår sida - och öka
antalet timmar för idrott och hälsa och den här typen
av motions- och kostvanor, för att på sikt kunna rätta
till folkhälsoproblemet, som kommer att förvärras
ytterligare om vi inte gör någonting. Vi kommer inte
att bli mer lättrörliga, utan vi kommer snarare att
fastna mer i teknikens labyrinter. På det sättet kom-
mer vi att kunna låta bli att röra oss men ändå kunna
flytta oss bekvämt mellan två punkter. Samtidigt kan
vi njuta av massor av idrott via en stor mängd TV-
kanaler. Man kan sitta still och idrotta, och det kanske
inte var avsikten.