Herr talman! Civilutskottets betänkande om ersättningsrätt behandlar 17 motionsyrkanden från oss ledamöter. Ett flertal av de här yrkandena tar upp frågan om hur försäkringsbolag på olika sätt försöker komma undan från det ansvar som de rimligen har mot sina kunder.
Metoden går enkelt uttryckt ut på att försäkringsbolagen betalar egna läkare som skriver ut intyg på löpande band som frikänner bolaget från ansvar. De här läkarna träffar som regel inte de skadade, och de tar oftast inte in någon information från de experter som de skadelidande har intyg från. Här står alltså köpta intyg tydligt mot expertutlåtanden, och tyvärr fungerar systemet så att bolagens intyg väger tungt medan expertutlåtanden som försäkringstagarna har och kan visa upp sopas bort och betraktas som ovidkommande handlingar. Rättssäkerheten är obefintlig. Vetenskapligheten är åsidosatt. Det är helt enkelt ganska slumpartat hur till exempel trafikskadenämnden bedömer.
Herr talman! Den här frågan hanterar utskottet i år med förenklad behandling, vilket innebär att vi inte har några reservationer att yrka på. Jag kan bara hänvisa till ett särskilt yttrande som i sin tur hänvisar till tidigare ställningstaganden för samtliga de yrkanden som behandlas förenklat.
Eftersom många väljare som är engagerade i sådana här frågor lyssnar på debatten nämner jag det här med förenklad behandling. Jag har förstått att det är många medborgare som är väldigt besvikna när de har valt att följa och bevaka en fråga och det blir ett sådant här snöpligt slut på ärendet. Men att driva frågor till omröstning när vi vet att majoriteten i kammaren ändå kommer att avslå förslaget innebär för oss ledamöter bara att vi tar upp en massa tid utan resultat. Därför väljer vi ofta den här förenklade hanteringen av väldigt många av de förslag som väcks i kammaren.
Ni där ute som är besvikna, det gäller att rösta fram en annan majoritet i nästa val för att exempelvis den här typen av frågor ska få en välvilligare behandling.
Herr talman! Det finns en reservation i betänkandet, och den är väldigt viktig. Den handlar om skadeståndsansvaret vid radiologiska olyckor, alltså vem som ska betala om det händer en olycka med radioaktivt material som förorenar och skadar omgivningen.
Den 17 juni 2010 beslutade riksdagen att anta en ny lag om skadeståndansvar för kärnkraften. I beslutet ingår att lagen ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Trots att regeringens företrädare hela tiden hänvisar till den här nya lagen med det utökade ansvaret är det faktiskt den gamla lagen som fortfarande gäller. Det gör att diskussionen riskerar att bli ganska märklig när vi behandlar ansvarsfrågan, precis som om ett tre år gammalt riksdagsbeslut faktiskt redan skulle ha trätt i kraft. Men verkligheten är den att det är den 45 år gamla atomansvarighetslagen som fortfarande gäller.
Att regeringen inte har förmått att se till att det här snart tre år gamla riksdagsbeslutet har börjat gälla kan naturligtvis tas som en separat anledning till att kritisera regeringen. Men sanningen är ju den att vi inte ens vet om lagen någonsin kommer att träda i kraft.
Om den nya lagen ska kunna träda i kraft och också fungera krävs det nämligen att tillräckligt många konventionsstater ratificerar 2004 års ändringsprotokoll till 1960 års Pariskonvention. Och länder som Storbritannien, Belgien och Italien är långt ifrån klara med sin lagstiftning. I dag kan ingen säga när den nya lagen kan börja gälla. Det faktum att EU genom ändringsprotokollet får exklusiv rätt att besluta om domstolsbehörighet - i praktiken betyder det att de beslutar i vilket land en tvist ska lösas - kan naturligtvis skrämma, inte minst de 2 av de totalt 15 konventionsstaterna som inte är EU-länder.
Eftersom vi inte kan veta om den lagstiftning riksdagen har beslutat om någonsin kommer att kunna träda i kraft på det sätt som det var tänkt kan man ju tycka att det vore rimligt om regeringen så här efter tre år hade påbörjat en process med de nödvändigheter som måste göras om man ska kunna sätta lagen i kraft även utan att tillräckligt många konventionsstater ratificerar ändringsprotokollet.
I Tyskland gäller till exempel redan ansvarsgenombrott, så man kan ju gå före. Det vore möjligt.
Med det här sagt, herr talman, tänkte jag övergå till att försöka bemöta de argument som majoriteten använder sig av när de motsätter sig kravet på att skadeståndsansvaret snarast borde anpassas till något som mer liknar den verklighet vi faktiskt befinner oss i och måste ta hänsyn till.
Enligt gällande lag uppgår kärnkraftsindustrins ansvar till maximalt 3 miljarder kronor - om den nu ställs till ansvar när en olycka inträffar. Det är inte heller en självklarhet. Med den nya lagen skulle beloppet höjas till storleksordningen 11-12 miljarder kronor. Eftersom det är en EU-lagstiftning är beloppen fastställda i euro, inte kronor. Värdet i svenska pengar beror ju på valutakursen.
12 miljarder kan tyckas vara ett stort belopp, men i de här sammanhangen är det småpengar. För att få lite grepp om vad olyckor kostar är det alltid bra med exempel. Den nya sarkofagen, den inneslutning man planerar att bygga för att begränsa läckaget från den havererade reaktorn i Tjernobyl - det nya skalet - är kostnadsberäknad till drygt 100 miljarder. Det är rätt många år sedan den kostnadsberäkningen gjordes. Slutnotan kommer säkert att bli betydligt större.
Den lilla olyckan i Harrisburg - den kanske många har glömt - har faktiskt redan kostat över 100 miljarder, trots att man inte ens har börjat gå in och ta hand om det förorenade materialet.
Ett annat exempel på vad det kan komma att kosta att sanera efter en olycka är de beräkningar som har gjorts i Japan efter Fukushima. Där räknar man nu med att kostnaderna kommer att överstiga 1 500 miljarder. I Frankrike har man genomfört en studie för att skaffa sig en uppfattning om kostnaderna om någon av deras reaktorer skulle drabbas av en härdsmälta. Då hamnar man någonstans runt 4 000 miljarder kronor.
När man tar del av erfarenheterna från olyckor som har skett och beräkningar över sannolika kostnader om olyckor skulle inträffa, inser man att en härdsmälta i en svensk reaktor kan kosta inte bara en hel statsbudget utan kanske två, tre eller till och med fyra hela statsbudgetar. Jag menar att det finns tungt vägande skäl att fundera över hur skadeståndsansvaret för kärnkraften är konstruerad i Sverige.
Nu har förmodligen regeringssidan förstått att 12 miljarder är på tok för lite pengar. Då väljer regeringen att påstå att det finns mer pengar att hämta hos ägarna än de 12 miljarderna eftersom lagen säger att alla tillgångar hos anläggningshavaren kan användas för att täcka kostnader som uppstår vid olyckan. Anläggningshavaren. Det kan låta bra, men om man undersöker vad det betyder blir det en tom kassakista att ösa ur. Den svenska kärnkraftsindustrin är betydligt smartare än regeringen, så den har garderat sig för en sådan eventualitet. Anläggningshavaren är därför ett separat bolag. Det är inte ens ett dotterbolag till de stora energibolagen utan ett helt separat bolag; ett för varje kärnkraftsanläggning i landet. De bolagen har inga andra tillgångar eller värden än själva kärnkraftverken och den mark de står på. Om en allvarlig olycka skulle inträffa torde den av de tre anläggningshavarna som drabbas bli tämligen värdelös. De 12 miljarderna tvingas emellertid ägarna till anläggningshavarna - de bolag som äger anläggningshavarna - garantera, vilket är preciserat i lagstiftningen. Trots att det finns formuleringar om obegränsat ansvar i lagstiftningen, kan jag inte se att det finns mycket hopp för den som förväntar sig att det ska finnas mer resurser än 12 miljarder att hämta vid en olycka.
Så här kortfattat kan man beskriva hela lagen och det faktiska läget, inte i dag utan den dag som den lagstiftning riksdagen antog för snart tre år sedan träder i kraft. Än så länge gäller alltså den 45 år gamla lagen om kärnkraftsindustrins ansvar, och fortfarande är ansvarsbeloppet begränsat till maximalt 3 miljarder.
Varför är Miljöpartiet kritiskt till regeringens brist på agerande när det gäller skadeståndsansvaret? Grunden i vår kritik handlar naturligtvis om att riskerna i sig är oacceptabla och att den som skapar riskerna rimligtvis måste stå för kostnaderna. Men vårt huvudargument har sedan regeringspartierna gjorde den så kallade historiska energiöverenskommelsen - den då energipolitiken slutade vara en blocköverskridande, långsiktig och hållbar politik, och i stället blev ett politiskt slagträ och ett osäkert politikområde - utgått från det faktum att regeringspartierna i samband med överenskommelsen även lovade att kärnkraften skulle bära sina egna kostnader. Det allvarliga är att under arbetet med propositionen om kärnkraftens skadeståndsansvar gjordes inga beräkningar på vad det skulle kosta att försäkra det obegränsade ansvaret som lagen vill få oss att känna oss trygga med. Vi påstår att den okända försäkringspremien är en ren statlig subvention till kärnkraften. Den tar därför bevisligen inte sina egna kostnader.
Så här långt i resonemangen brukar kärnkraftens förespråkare säga att olyckan i Fukushima inte kan inträffa hos oss. Så kraftiga jordbävningar inträffar inte i vår del av världen. Det där är naturligtvis helt sant. Olyckan i Fukushima har redan inträffat, och just den olyckan kan inte inträffa igen - och inte här hos oss, som Tage Danielsson förmodligen skulle ha uttryckt saken.
Ingen kärnkraftsolycka i historien så här långt har varit någon annan lik. Ingen kärnreaktor är exakt lik någon annan. Alla svenska reaktorer är faktiskt unika anläggningar, även om grundkonstruktionen är en standardkonstruktion. Orsaken till ett reaktorhaveri går därför aldrig att förutse utifrån historien eller det som redan har skett.
Herr talman! Säkerhetskulturen är viktig på en kärnkraftsanläggning. Att exempelvis tre av 25 anställda vid en alkotest - jag ska inte nämna vid vilket kärnkraftverk - fick skickas hem på grund av allvarlig berusning visar hur svaga länkarna kan vara, även i en hårt kontrollerad och riskfylld verksamhet.
Att tillbud skulle kunna få allvarliga konsekvenser även här i Sverige finns det också exempel på. Efter ett snabbstopp med påföljande långvarigt elavbrott i augusti 2006 i Forsmark bedömde en före detta konstruktionschef på Forsmark att det inte handlade om något annat än ren tur att vi slapp undan ett svenskt Tjernobyl.
Att de som har driftansvaret är kreativa utan att konsekvenserna har utretts finns det också svenska exempel på. I mars 2007 avslöjades det att ett helt säkerhetssystem som är avsett att bidra till att en härdsmälta inte ska kunna inträffa vid ett reaktorhaveri helt enkelt hade monterats bort av personalen. De ansåg att det var för dyrt att underhålla, men någon konsekvensanalys hade man inte gjort före det ingreppet.
Herr talman! Jag har ett flertal gånger i kammaren hållit långa föreläsningar om olyckor som har inträffat i kärnkraftsanläggningar runt om i världen, men jag tänker inte trötta er med det i dag. Jag har även berättat om mina två inspektionsturer till Sellafield i England där jag har sett hur problematisk hanteringen av utbränt kärnbränsle kan vara. Jag har även berättat om erfarenheterna från de studiebesök som jag inom ramen för Nordiska rådets verksamhet har gjort i både Ukraina och Vitryssland. Där har jag besökt sjukhus där strålskadade vårdas liksom själva den havererade reaktorn i Tjernobyl - även staden Prypjat som låg i vindriktningen och därför genast tömdes efter olyckan.
Jag har alltså sett vilka oerhörda arealer och vilka enorma resurser som skadas och förstörs och vilka oerhörda mängder material som krävs för att ta hand om det som förorenas vid en olycka. Men jag tänkte hoppa över det den här gången också.
I vår reservationstext i betänkandet nämner vi frågan om ansvarsgenombrott. Vi i Miljöpartiet föreslog att ett ansvarsgenombrott skulle införas när lagen antogs 2010, men regeringspartierna avslog förslaget. Jag tror emellertid, herr talman, att när väl regeringspartierna har förstått omfattningen av ansvaret som de lägger på skattebetalarnas axlar kommer även de partierna att ansluta sig till vårt förslag. När regeringen argumenterar mot förslaget om ansvarsgenombrott gör man det ungefär på samma sätt som en gång Don Quijote enligt berättelsen slogs mot väderkvarnar.
Vi hävdar att det är möjligt att skapa en speciallagstiftning kopplat till ägandet av de anläggningsägande bolagen, alltså de som i lagstiftningen benämns som anläggningshavare. Sådan lagstiftning finns faktiskt redan i andra länder. Vi har inga som helst planer på att skapa en lagstiftning som skulle få som konsekvens att alla som äger aktier skulle bli ansvariga för de kostnader som bolagen de äger aktier i drar på sig. Det är fullständigt främmande för oss. Därför blir det ganska uppenbart i betänkandetexten att regeringen slåss mot sina egna fantasifoster i stället för mot oppositionens förslag.
Lika främmande som det är för oppositionen att införa ett generellt ansvarsgenombrott för allt aktieägande, lika främmande är det dock för oss att de stora aktiebolagen årligen kan tjäna miljarder på ägandet av dessa anläggningshavare utan att på något sätt ta ansvar för verksamhetens risker och eventuellt andra avigsidor. Om nu någon av er på regeringssidan skulle påstå att vinsterna inte är så stora har den ledamot som gör det rätt så långt att de stora energibolagen även på det området faktiskt har garderat sig. Självklart redovisas inte några stora vinster, och man delar inte ut några ohemula summor från de anläggningshavande bolagen till sina ägare.
Vinsterna gör i stället de stora energibolagen på att sälja den el de får från anläggningshavarna. Även om det formellt handlar om fristående bolag är det alltså i praktiken fråga om mycket tydliga oligopolförhållanden där ägarna tar hem alla vinster och slipper alla risker.
Som herr talmannen förstår yrkar jag bifall till reservationen. Jag är säker på att även regeringspartierna om några år kommer att ansluta sig till vår linje när det gäller ansvarsgenombrott. Vi får bara hoppas att ingen allvarlig olycka inträffar innan vi har fått en bättre ordning i ansvarsfrågan.