Herr talman! Det är intressant att notera att när jag ställer frågor till ministern om han är nöjd får jag svar på vad som hände under den förra mandatperioden, inte vad som har hänt under denna mandatperiod, alltså det som ministern själv har lyckats uträtta.
Det är också spännande att höra om den kommande sjukförsäkringsutredningen. Den har vi hört talas om sedan den här regeringen tillträdde, tror jag. Jag minns en debatt här i kammaren i april 2007 när sjukförsäkringsministern sade: Den kommer snart. Nu är det 2010. Att den skulle komma snart undrar jag om det verkligen kommer att inträffa.
Jag ser också denna attityd om att alla ska kunna få återinträda. Återinträda i a-kassan - ja visst. Men hur hjälper det denna individ som inte ens får det som jag nämnde i mitt förra inlägg, som var studerande och som inte hann få den kvalificeringsperiod som krävs för att få ersättning från a-kassan därför att han höll på att utbilda sig när han blev sjuk? Han hade inte hunnit börja jobba.
I går presenterade professor Denny Vågerö på Chess nya siffror på de ökande hälsoklyftorna i Sverige. Risken att dö är störst för dem med lägst inkomst för att sedan sjunka steg för steg för dem med högre inkomst. Effekterna av skillnader i födelseår, utbildning och civilstånd mellan inkomstgrupperna är noga kontrollerade i denna studie. Man fann liknande effekter när det gäller förmögenhet. Risken att dö avtar gradvis med ökande förmögenhet. Skillnaden i inkomst och skillnad i utbildningsstatus är ganska stor.
Jag önskar också att man kunde se värdet av en breddad arbetsmarknad där också möjligheten att arbeta deltid kan värdesättas. Då slipper man pressa personer att säga upp sig från sin heltidstjänst som de kanske kan fungera på om de jobbar deltid. I stället tvingas de att säga upp sig för att gå en arbetslivsintroduktion eller att gå upp på heltid på ett jobb som de faktiskt inte klarar av.
Jag ska berätta om Ingela Filipsson som blev utförsäkrad. Hon tvingades att ta ställning. Hon skulle antingen gå upp på heltid eller säga upp sig. Hon försökte verkligen. Men hon blev sjuk igen. Hennes sjukpenningdagar var slut. Hon fick alltså ingen ersättning. Vad återstår då? Jo, hon kan komma tillbaka till arbetslivsintroduktionen, men hennes arbetsförmåga är fortsatt nedsatt.
Problemet med regeringens politik är att man inte värdesätter den arbetsförmåga en individ faktiskt har, utan det är svart eller vitt, noll eller hundra. Det är de enda alternativ som finns.
Jag och Miljöpartiet har gjort upp med de andra i de rödgröna partierna om ett helt annat synsätt där vi inte ska ha en bortre gräns i sjukförsäkringen där man inte kan se att människor faktiskt kan bidra på arbetsmarknaden. I stället ska vi se hur vi kan definiera sjukdom och arbetsförmåga på ett bredare sätt så att vi också kan ta vara på människors arbetsförmåga även om den så bara är två timmar i veckan. Det tycker jag är ett mycket bättre synsätt än att allting måste vara svart eller vitt som tydligen är den här regeringens ambition.
Jag är orolig för de 30 000 individer som nu har tidsbegränsad sjukersättning och som kommer att hänvisas till Arbetsförmedlingen. Det är nästan lika många personer som bor i min hemkommun Katrineholm där det bor 32 000.
Jag tror att många av dessa människor faktiskt skulle vilja vara på arbetsmarknaden. Men med de regler som ni i den här regeringen har infört blir det svårt för dem att komma tillbaka på ett bra sätt.