Herr talman! När Berlinmuren föll och Warszawapakten avskaffades föddes en dröm om en värld av fred och samarbete utan kapprustning och motsättningar. Vi fick en möjlighet att stärka FN och befria mänskligheten från krigens ok och det hot som kärnvapen utgör. Låt oss i dag konstatera att den drömmen har blivit alltmer avlägsen och att vi försuttit många av de historiska möjligheter vi har haft i våra händer.
I dag ser vi en värld där man i en rad regioner åter rustar och kapprustar, där klyftorna växer i konfrontationens spår och där miljoner människor lever i krigets helvete. Åter ser vi hur motsättningarna ökar. I flera regioner ser vi oroväckande tecken på militär upprustning, och även i vårt eget område. Utvecklingen i Kaukasus och USA:s planer på att anlägga en bas för antirobotmissiler i Polen och en radaranläggning i Tjeckien är sådana oroväckande exempel.
Utvecklingen må vara oroande men kan inte målas i enbart svarta färger. Det finns öppningar och möjligheter att överbrygga motsättningarna inom Europa och i världen. Drömmen om en värld av fred och samarbete må i dag vara just en dröm, men den är knappast död.
Jag kan ge ett konkret exempel på just hur denna dröm lever. För drygt två månader sedan besökte jag som valobservatör El Salvador. Där genomförde man ett demokratiskt presidentval och hade sitt första regeringsskifte på 20 år. Fram till 1992 härjades El Salvador av ett blodigt USA-understött inbördeskrig och led under förtrycket av en auktoritär högerregim. Kan folket vinna både fred och demokrati i ett land som El Salvador tror jag inte att det finns något land på jorden där en fredlig och demokratisk utveckling inte är möjlig.
Sverige skulle kunna spela en avgörande roll i en positiv utveckling i världen i stort såväl som i vårt närområde. Men ett Sverige som knyter sig allt närmare Nato, som aktivt deltar i militariseringen av EU och som väljer en väg av konfrontationer mot Ryssland kommer inte att vara en sådan kraft. Möjligheterna för att Sverige ska spela en positiv roll saknas inte, däremot saknas uppenbarligen den politiska viljan hos den borgerliga regeringen.
Vänsterpartiet anser att Sverige ska vara militärt alliansfritt. Vi värnar ett oberoende Sverige med en självständig utrikes- och säkerhetspolitik och som är en tydlig och konsekvent röst för fred och nedrustning. För Vänsterpartiet är den militära alliansfriheten en grundbult i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken som vi inte är beredda att kompromissa med.
Vår alliansfrihet har tjänat och tjänar oss väl och har god möjlighet att även i fortsättningen tjäna oss väl under en lång tid framöver. Alliansfriheten har varit och är en av grundorsakerna till att vårt land varit förskonat från krig i 200 år och har goda möjligheter att även i framtiden vara en grund för säkerhet och fred i vårt eget land.
Men vår alliansfrihet ger också Sverige goda möjligheter att i vår omvärld vara en kraft för fred och nedrustning. Om vi ser oss runt om i världen i dag är det lätt att konstatera att världen är i akut behov av alliansfria stater som står fria från militärallianser och stormakter och som kan agera som fredsmäklare och värdar för freds- och försoningsprocesser. Genom vår alliansfrihet i kombination med vår avsaknad av kolonial historia och det internationella anseende som Sverige fått genom långvarigt biståndsarbete har vårt land unika förutsättningar att vara just ett sådant land om vi så önskar.
Vår alliansfrihet är därför vår största säkerhetspolitiska och utrikespolitiska tillgång. Men även om utskottsmajoriteten i dag säger att Sverige är alliansfritt så agerar Sverige på flera områden i realiteten på ett sätt som ingen annan kan uppfatta som just alliansfritt.
Utan offentlig debatt i Sverige och utan att svenska folket tillfrågats ser vi i dag hur vår alliansfrihet töms på innehåll och berövas sin trovärdighet i takt med att det militära samarbetet med Nato och inom Europeiska unionen fördjupas och breddas. Det har varit en utveckling som skett genom de små stegens tyranni. Steg för steg har Sverige förts mot ett Natomedlemskap bort från alliansfriheten. Ska vi vara ärliga i denna kammare var det knappast en utveckling som inleddes med maktskiftet 2006.
Två viktiga och stora steg bort från alliansfriheten har tagits det senaste året. För mindre än ett år sedan röstade en majoritet här i riksdagen ja till Lissabonfördraget där man uttryckligen slår fast att "den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar." Ett annat steg togs den 1 juni 2008 när den svenska representationen i Natohögkvarteret i Bryssel uppgraderas till en egen ambassad efter beslut av den borgerliga regeringen. Frågan är om retoriken om alliansfrihet har täckning i vårt agerande och om omvärlden längre betraktar oss som just ett alliansfritt land.
Det är därför inte så konstigt att utskottsmajoriteten i betänkandet säger att Sverige är alliansfritt men säger ingenting om vad vi ska vara i morgon. Med den här utvecklingen är det ett faktum att alliansfriheten på flera centrala områden förlorat sin grund och sin egen trovärdighet.
Herr talman! Ett tydligt steg bort från alliansfriheten tas i detta nu. I måndags inleddes den Natoledda övningen Loyal Arrow i Norrbotten med flygflottiljen F 21 i Luleå som bas. Fram till den 16 juni ska drygt 50 stridsflygplan, ett hangarfartyg och drygt 2 000 soldater från tio länder genomföra den största flygövningen i svensk historia. Att vi upplåter vårt territorium för Natoledda övningar är i grunden oförenligt med svensk alliansfrihet. Övningen riskerar dessutom att bidra till en militär kapprustning i hela Barentsregionen.
Försvarsmakten säger själv att övningen är en del i uppbyggandet av Natos snabbinsatsstyrka, Nato Response Force, en styrka som kom till på initiativ av USA:s förre försvarsminister Donald Rumsfeld. Han är en av huvudarkitekterna bakom USA:s anfallskrig mot Irak. Det är ett krig som drivit fyra miljoner irakier på flykt och kostat kanske så mycket som en miljon människoliv.
Enligt Nato ska de 25 000 man som ska ingå i Nato Response Force kunna sättas in med fem dagars varsel för att bekämpa så kallad terrorism. Den ska kunna sättas in utan FN-mandat och i strid mot folkrätten.
Den borgerliga regeringen har inte velat ge besked om Sverige ska gå med i Natos snabbinsatsstyrka. Men att man nu upplåter svenskt territorium för förberedelsearbetet ger ju ett tydligt svar på i vilken riktning man vill gå.
Den tid då vi som är vänner av alliansfrihet i riksdagen kunde tala om att försvara alliansfriheten är förbi. Nu handlar det om att återupprätta alliansfrihetens trovärdighet. I vår motion och i våra reservationer visar vi vänsterpartister på några av de helt avgörande steg som behöver tas för att alliansfrihetens trovärdighet ska åtminstone delvis kunna återupprättas.
Då krävs att vårt territorium, vårt luftrum och vårt territorialvatten inte upplåts för framtida Natoledda militärövningar. Då krävs att vi tydligt tackar nej för att delta i EU:s stridsgrupper och Natos snabbinsatsstyrka. Då krävs att vi avvecklar vår representation i Natohögkvarteret i Bryssel.
Herr talman! Sverige står inför ett avgörande säkerhetspolitiskt vägval. Det är inte i längden hållbart att i deklarationer hävda alliansfrihet samtidigt som man agerar på ett sätt som ingen kan uppfatta som just alliansfritt. Inom de kommande åren står vi inför en rad konkreta frågeställningar om svenskt Natomedlemskap, om deltagande i Natos snabbinsatsstyrka och värdskapet för Nordic Battlegroup 2011. På inga av dessa tre helt avgörande framtidsfrågor får vi i dag ett klart besked från den borgerliga majoriteten.
Samtidigt vill jag understryka att vi i den rödgröna oppositionen på dessa punkter är eniga i vårt avvisande av medlemskap i Nato och svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka såväl som i vårt krav att Sverige ska dra tillbaka värdskapet för Nordic Battlegroup 2011. Vi är eniga i oppositionen i vårt stöd till en svensk alliansfrihet inte bara i dag utan också imorgon.
Nu är det hög tid att sluta mörka. Nu är det dags att komma ut ur de säkerhetspolitiska garderoberna och i öppen och bred debatt visa var man står inför dessa helt avgörande framtida vägval. Var Vänsterpartiet står i dessa för vårt land helt centrala och avgörande frågor ska ingen behöva tveka om. Jag yrkar med detta bifall till reservationerna 2 och 15.