Herr talman! Vi ska behandla vissa säkerhetspolitiska frågor i utrikesutskottets betänkande. Det bygger på ett antal motioner från den allmänna motionstiden och är alltså ett ganska spretigt betänkande. Där behandlas också regeringens skrivelse om det svenska samarbetet med Euroatlantiska partnerskapsrådet.
Låt mig inleda med att göra en hänvisning till det finska parlamentet. I går beslutade nämligen den finska riksdagens utrikesutskott om ett betänkande om säkerhetspolitik. För första gången på mycket länge hade man olika uppfattningar om den säkerhetspolitiska inriktning som Finland ska ha. Skälet till detta var att socialdemokrater och vänsterpartister i Finland menade att den finska regeringen nu gått för långt i sitt Natovurmande och i sina öppningar för ett framtida Natomedlemskap. På det sättet markerade de tydligt mot den finska regeringen.
Detta är olyckligt. Jag vill säga för kammarens protokoll att vi var nära att hamna i exakt samma situation i den svenska riksdagen. Vi socialdemokrater har i de motioner som behandlas i betänkandet varit tydliga med att regeringens partier klart måste visa för riksdagen att Sveriges militära alliansfrihet ligger fast och sluta upp med att göra tarvlig symbolpolitik i regeringsdeklarationer och utrikesdeklarationer genom att försöka skapa en bild av något annat. Detta märks till exempel i regeringens försvarspolitiska proposition, men också i andra skrivelser som har kommit till riksdagen. Låt mig peka på ett antal sådana saker.
En är att man inte nämner att Sverige är militärt alliansfritt. En annan är att man talar om att den neutralitetsoption som vi har som ett militärt alliansfritt land inte längre existerar eftersom vi nu har en solidaritetsförklaring med våra europeiska vänner samt Norge och Island. Dessutom undviker man naturligtvis hela tiden att skriva att vi definierar vår alliansfrihet själva.
Vi har fört en ordentlig diskussion om detta i utskottet, och jag vill markera det för protokollet. Jag är glad över att en borgerlig majoritet - här är Folkpartiet undantaget - ändå har gått med på att i detta betänkande skriva just att Sverige är militärt alliansfritt, att vi själva definierar den närmare innebörden av denna alliansfrihet och att det inte finns några länkar till att tala om att neutralitetsoptionen inte längre existerar.
Med det har vi socialdemokrater tyckt att vi kan ställa upp på den här beskrivningen och förklara varför vi fortfarande stöder den överenskommelse som gjordes 2002 och som sedan har utvecklats ytterligare i Försvarsberedningen. Det är den säkerhetspolitiska hållning som vi socialdemokrater har.
Jag vill ändå inför kammaren notera att i Finland har det spruckit. Nu skiljer det i synen på hur den säkerhetspolitiska inriktningen ska vara. Vi var väldigt nära detta i Sverige, och jag vill tacka en del av de borgerliga ledamöterna som ändå vågade ta avstånd från några av de skrivelser som regeringen har drivit.
Jag kan förstå dilemmat. Folkpartiet var inte med på den uppgörelse vi gjorde 2002 men ingår i regeringsunderlaget och har naturligtvis därmed en stor inverkan på de texter som regeringen levererar. Det är bra att utskottet faktiskt har använt orden militär alliansfrihet och att vi själva definierar detta.
En uppmaning till regeringen inför framtiden, för att undvika att hamna i en finländsk situation, är att det är dags att sluta med löjlig symbolpolitik och med löjliga provokationer. Låt oss i stället se till att debatten handlar om det som verkligen gäller, och det är det som den här skrivelsen innehåller, Sveriges relation med Euroatlantiska partnerskapsrådet och vårt samarbete i Partnerskap för fred.
Det har rests många olika frågor om varför vi har detta nära samarbete med Nato. Låt mig därför göra en liten historisk tillbakablick för att förklara varför vi socialdemokrater tycker att det är nödvändigt att vi har ett djupt samarbete också med Nato.
Under kalla kriget var Sverige ett neutralt land. Vi var efterfrågade av Förenta nationerna för att göra fredsbevarande operationer när väl en fred hade etablerats. Tyvärr var det på det sättet att säkerhetsrådet alltid var blockerat av de veterande länderna. De två makterna Warszawapakten och Nato stod ofta mot varandra i konflikter under kalla kriget, men när väl de stridande hade tröttnat på att strida och man fick någon slags fredslinje ringde man neutrala länder som Sverige och sade: Kan ni komma med era välutbildade soldater och ställa er här och vara fredsbevarande?
När kalla kriget upphörde och Sovjetunionen föll samman ändrades förutsättningarna för detta. Helt plötsligt kunde FN:s säkerhetsråd ta beslut om att kräva fredsframtvingande insatser, att agera långt innan för att på det sättet hindra onödig blodspillan. Då ledde det naturligtvis till stärkta krav på de soldater som skickades ut.
Tyvärr, vill jag säga, hade inte Förenta nationerna den kraft och den styrka som då krävdes. Minns Srebrenica, där FN garanterade flyktingar ett safe haven men när väl serbiska trupper attackerade klarade inte FN att skydda dessa. Tusentals människor slaktades.
Där startade egentligen samarbetet mellan Förenta nationerna och Nato och mellan Sverige och Nato. Nato var arbetslöst. Det fanns ingen fiende längre, och man sade: Vi har ju strukturerna. Vi har de vältränade soldaterna. Vi ställer oss till FN:s förfogande för att göra en insats på Balkan. Där började Partnerskap för fred och där började Euroatlantiska partnerskapsrådet. Detta är bra.
Vill vi att Förenta nationerna även fortsättningsvis ska kunna ge mandat till komplicerade operationer måste det också finnas soldater som är övade tillsammans för att just utföra de uppgifterna. FN kan ge uppdraget till Afrikanska unionen, som man till exempel gör i Sudan, man kan ge det till Europeiska unionen, som vår insats i Somalia nu eller som tidigare i Tchad, och man kan också ge det till Nato, som man gör i Kosovo och som man gör i Afghanistan. Och det är rimligt och bra.
Ska man samarbeta i internationellt sammansatta grupper måste man naturligtvis öva tillsammans. Det är Natostandard som gäller över hela världen. Därför behöver vi också samarbeta och samöva med Nato. Detta handlar inte om att vi glider in i Nato.
Jag måste säga att jag är innerligt trött på att höra en del partier på vänsterkanten alltid tala om att det här samarbetet på något vis skulle göra att vi glider in i ett Natomedlemskap. Ett Natomedlemskap handlar om ömsesidiga försvarsförpliktelser och att man säger ja till artikel 5. Det har ingenting att göra med det vi arbetar med.
Jag är lika trött när jag hör främst folkpartister och en del moderater också påstå, som i dagens Svenska Dagbladet, att det här samarbetet gör att vi nu är så nära varandra att det är lika bra att Sverige blir medlem i Nato.
Vi talar om två helt olika saker. Läs regeringens skrivelse! Samarbetet med Nato och Euroatlantiska partnerskapsrådet handlar om att vi vill att svenska soldater ska kunna göra internationella insatser. Då måste vi också träna tillsammans med andra. Ibland gör vi det ihop med EU, ibland kan vi göra det med Afrikanska unionen och ibland gör vi det med Nato. Det är absolut inget konstigt med det. Det leder inte till att vi glider in i Nato. Det är en digital fråga. Antingen är man med och omfattas av artikel 5 eller också är man inte med.
I det här betänkandet finns det också ett antal andra frågor. Tiden rinner i väg, och jag ska inte dra ut på tiden för länge med detta, men jag vill ändå lyfta några frågor som jag tycker har betydelse för framtiden. En är massförstörelsevapen och nedrustningsfrågan. Den står högst upp på den internationella dagordningen.
Alla undrar över hur presidentvalet i Iran kommer att utfalla och om det kommer att leda till att Obama kan få till en dialog med det iranska ledarskapet så att vi kan få ett stopp på den kärnvapenupprustning i Mellanöstern som vi alla är oroliga över. Vi ser också vad Nordkoreas ledare har för sig, där vi alla oroas över det kynne som verkar prägla det nordkoreanska ledarskapet så att vi inte riktigt vet vad som kommer att hända.
Sverige har under väldigt lång tid haft ett högt anseende när det gäller kampen mot kärnvapen. Vi har varit ledande i nedrustningsfrågan. Vi tillsatte en Blixkommission, en före detta folkpartistisk minister, som har presenterat ett stort antal rekommendationer för Sveriges regering om frågor som vi skulle kunna agera i vid internationella forum för att driva nedrustningsfrågan.
Carl Bildt, vår utrikesminister, vägrar att ens ta ordet Blixkommissionen i sin mun. Ingenting görs på detta område. Pengarna dras in, de anställda sägs upp och Hans Blix får åka i väg och tigga pengar för att göra avslutningsmöten i New York. Det är den svenska nedrustningspolitiken i dag. Jag tycker att det är ofattbart. Här borde det finnas möjligheter att utnyttja de rekommendationer som Blix redovisar i sin kommission för ett progressivt nedrustningsarbete.
Den andra frågan är konventionen om klustervapen. Trots att utrikesministern här raljerade över de norska initiativen att få till ett förbud mot klustervapen fick han ändå till slut ge med sig i fråga om att Sverige skulle skriva under det avtalet. Själv såg han till att vara i Köpenhamn i stället för att åka till Oslo tillsammans med en massa andra utrikesministrar som tyckte att det var viktigt att skriva under konventionen som förbjuder klustervapen.
Nu har vi i processen nått till att vi ska ratificera det avtalet. Jag är glad över att utskottet - och det är en bred majoritet i utskottet - tydligt skriver att det skyndsamt ska ratificeras av Sverige. Tyvärr talar Carl Bildt, utrikesministern, om en väldigt lång period, kanske uppemot ett decennium, innan vi har hittat lösningen på det här problemet. Det duger inte. Vi behöver ratificera avtalet skyndsamt för att vara ledande i arbetet med att få bort klustervapen.
Låt mig också till sist tala om kvinnornas roll i konflikter och hur de utnyttjas i konflikter. Vi känner alla till FN-resolutionen 1325 som handlar om kvinnornas roll i konflikter, att vi behöver ha med dem i fredsbevarande operationer för att de har ett annat synsätt, och hur vi bör förhålla oss till kvinnor som befinner sig i konfliktområden och så vidare.
Vi har resolution 1820 som handlar om sexuellt våld i konflikter. Det är någonting som jag vill lyfta fram speciellt nu. Vi har sett exempel där våldtäkter av kvinnor används som ett vapen i konflikter, inte bara som ett vapen mot den enskilda kvinnan och ett fruktansvärt övergrepp på kvinnan, utan också för att sprida hat och illvilja hos motståndarna för att på det sättet trigga upp en krigsstämning.
Övergreppen görs inte heller enbart av det skälet. I vissa områden i världen finns det ju kulturella och religiösa bevekelsegrunder som gör att familjer splittras och hela samhällen slås sönder av att en kvinna har blivit våldtagen. Detta är, som Kvinna till kvinna ibland brukar säga, något slags massförstörelsevapen också. Jag går inte så långt att jag jämför kärnvapen med de våldtäkter vi ser i konflikterna, men jag tycker nog att det är dags att vi börjar lyfta fram detta, för det har ödesdigra konsekvenser för samhället när massvåldtäkter används på det viset. Vi har i det här betänkandet skrivit väl om detta, och vi vill att det ska lyftas fram än mer.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till våra reservationer 9, 18, 22 och 30.
I detta anförande instämde Kerstin Engle (s).