Fru talman! Det är härligt att höra att statsrådet är så öppen för att höra röster.
Vi ska ha med alla. Men det jag diskuterade var egentligen inte den fråga som statsrådet tog upp i sitt svar.
Till exempel kommer jag själv från en familj med väldigt hög arbetsmoral. Min pappa hade en sjukdag, och det tror jag var när min syrra föddes 1985. Sedan drabbades han av cancer och blev sjuk. De system som finns, där man har arbetat in pengar till en försäkring, ska väl fungera då.
De ensamstående mammor som man träffar här utanför drabbas just nu av att ni drar undan mattan för dem. Jag tänker på det stöd som ett bostadsbidrag har inneburit under den här väldigt extrema tiden. De har alla arbeten och går till jobbet. Men när jag samtidigt ser hur arbetslösheten skjuter i höjden är det väldigt svårt för mig att förstå varför man ska få lägre akassa framöver när man jobbar som undersköterska eller är butiksanställd.
Politiker måste göra sitt, och medborgare och andra måste göra sitt. Det är min uppfattning. Vad kunde statsrådet själv ha gjort för att priserna på till exempel matmarknaden skulle ha minskat och för att räntorna på bankmarknaden skulle ha blivit lägre? Det handlar förstås också om vad man själv kan göra för att ställa om och hitta nya saker för att förbättra sitt liv. Men det är staten och regeringen som har ansvar för de strukturella frågorna om tillväxten och arbetslösheten och för att fördela bördorna av krisen jämlikt. Tycker statsrådet att man har lyckats med det?