Herr talman! Jag vill börja med att ställa mig bakom det Birger Lahti från Vänsterpartiet har framfört om de statliga bolagen.
Vi i Vänsterpartiet har i en längre motion under årets allmänna motionstid behandlat vår syn på de handelsavtal som det just nu förhandlas om runt om i världen. I fokus står framför allt TTIP-avtalet och den tvistlösningsmekanism som föreslås, kallad ISDS. I denna motion om handelspolitik finns ett av våra motionsyrkanden som behandlas i dagens betänkande om statliga företag och som jag nu ska behandla i mitt anförande.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statliga företag
Fallet med det statliga bolaget Vattenfalls två stämningar av Tyskland visar varför det vore klokt av riksdagen att ta makten över eventuella framtida stämningar från svensk sida gentemot andra länder. Jag säger inte att det alltid är fel i sak att stämma utan bara att vi måste tänka efter när vi som stat gör det.
I dag kan beslut om stämningar fattas i styrelserum på statliga bolag såsom Vattenfall men inte i vår regering eller här i Sveriges riksdag. Vattenfall har stämt Tyskland två gånger med hjälp av en ISDS-klausul i det avtal som heter Europeiska energistadgan. Den första stämningen var mot Hamburgs kommun, men då man inte kan stämma en kommun eller ett landsting i ett annat land direkt hamnar stämningen per automatik på statlig nivå.
Fallet i Hamburg rörde stadens beslut att införa striktare miljökrav på ett planerat kolkraftverk som Vattenfall avsåg att upprätta i Hamburg. Man ville skydda floden Elbe, som rinner genom staden. Fallet slutade med förlikning. Hamburg drog tillbaka delar av de miljökrav som man hade tänkt ställa. Annars hade de fått betala 1,4 miljarder euro, som Vattenfall krävde som kompensation.
Den andra stämningen skedde som reaktion på Tysklands politiska beslut att fasa ut kärnkraften. Vattenfall kräver där ett skadestånd på 43 miljarder kronor. Det baseras på uteblivna intäkter i samband med det tyska beslutet våren 2011 att lägga ned kärnkraften i Tyskland fram till år 2022. Den juridiska grunden är återigen Europeiska energistadgan. Den svenska regeringen kan man säga passivt har ställt sig bakom Vattenfalls skadeståndskrav. Fallet pågår fortfarande.
Många fall där det blir förlikning, inklusive fallet med Vattenfall mot Hamburg, leder till att miljökrav eller andra krav sänks. Företags möjlighet att stämma ger också en avskräckande effekt, eftersom endast hot om stämning riskerar att få konsekvenser för planerad lagstiftning. Det leder till vad man skulle kunna benämna regulatory chill effect, det vill säga att företagens stämningsmöjligheter gör att stater och kommuner behöver tänka ytterligare en gång innan de inför en ny reglering eller lag, om de funderar på det. Ett enkelt telefonsamtal kan vara ett smidigt sätt att lösa konflikter. Men genom att rättsprocesser är kostsamma och tidskrävande kan telefonsamtalet i stället utgöra ett förtäckt hot.
Frågan är mycket större än om de statliga bolagen agerar korrekt och lämpligt för att tillvarata bolagens intressen. Det handlar faktiskt om våra intressen som stat. De statliga bolagen äger vi gemensamt, alla medborgare i Sverige. Därför borde riksdagen ställa sig bakom Vänsterpartiets förslag om att återta makten från de statliga bolagsrummen och i stället föra makten hit till Sveriges riksdag, så att vi får makten att bestämma över våra internationella relationer. Vi borde också som ett lagstiftande nationellt parlament vara oroliga över en utveckling där progressiv lagstiftning till skydd för människor och miljö hålls tillbaka genom hot om eventuella stämningar.
Med det vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 2.