Herr talman! Jag betraktar inte detta avtal som något slags eftergiftspolitik. Det var på sin tid ett försök att hitta en process framåt för att öka säkerheten i regionen och göra det med en väldigt svår motpart. Det är ändå det som är det viktiga, det vill säga att försöka hitta sätt att öka säkerheten.
Jag sa i mitt tidigare inlägg att jag inte ser några förutsättningar nu för att, med det ledarskap som nu finns, komma framåt. Men jag tycker samtidigt att man ska vara väldigt försiktig innan man formulerar sig som att detta ska gälla en gång för alla. Då har man i praktiken sagt att det inte finns några förutsättningar över huvud taget under överskådlig tid. Det är ingen bra hållning, helt enkelt.
De västliga demokratierna - där är vi naturligtvis överens, Joar Forssell - har en väldigt svår sits. Vi vet vad våra motståndare är för några. Vi vet vad det är för typ av länder vi talar om. Men man måste alltid försöka jobba för att öka den gemensamma säkerheten i världen.
Om man inte vill bry sig om det och vänder ryggen åt alla sådana processer är risken stor att man plötsligt står i en situation där man har skaffat kärnvapen och där man, så att säga, utsätter andra länder i regionen för fruktansvärda faror.
Nej, det finns ingen möjlighet att komma fram nu med detta avtal. Jag hoppas att vi ska kunna få en annan situation framöver.
Sedan tycker jag att man ska komma ihåg att man ibland kan förhandla även med länder som är diktaturer och som skiljer sig mycket från oss. Jag nämnde de bilaterala nedrustningsavtalen mellan Sovjetunionen och USA under 70-talet och 80-talet. Man kunde faktiskt förhandla med Sovjetunionen, och man kunde faktiskt få till stånd ett minskat antal kärnvapenstridsspetsar. De exemplen finns också.