Herr talman! Jag delar den bilden. Däremot tror jag att det är väldigt viktigt att adressera och betona att Sverige har gått in i Natomedlemskapet utan förbehåll. Det är viktigt att konstatera detta. Alla, även de auktoritära staterna, vet att där finns en kärnvapenplanering och ett kärnvapenprogram.
Sedan ska vi naturligtvis inte spekulera i hur olika förfaranden och scenarier skulle kunna se ut i en eventuell framtida krigssituation. Det är självklart. Men beredskapen behöver finnas där.
Det är därför jag tycker att det är så viktigt att betona att det handlar om att kärnvapen eller permanenta baser inte ska finnas på svenskt territorium i fredstid. I krigstid kan saker som vi vet se helt annorlunda ut. Överraskningar sker.
Vi vet sedan tidigare att amerikanska kärnvapen exempelvis har funnits på Grönland. Det är inte svartvitt; det är inte så att Danmark och Norge genom förbehållen har undanhållit sig helt från att vara en del av den kollektiva kärnvapenplaneringen, som man kanske försöker låta påskina.
Återigen: Det är klart att de breda skrivningar som vi har nått majoritet kring i frågan gäller. Sedan vill inte jag föregripa de detaljerade skrivningarna i betänkandet kring DCA-avtalet eftersom vi har det under beredning, men man kan utgå ifrån att det är de här skrivningarna som det vilar på.
Jag hör fortfarande inte Morgan Johansson svara på frågan. Det är uppenbart att Socialdemokraterna är djupt kritiska till att det finns ett kärnvapenprogram, en kärnvapenavskräckning och så vidare. De tycker att det bästa hade varit om det inte fanns. Jag tror att de flesta i grunden kan skriva under på detta.
Men vad vore i Socialdemokraternas värld i dag det realpolitiska alternativet till kärnvapenavskräckning som icke-konventionell avskräckning gentemot en stat som Ryssland? Jag har inte sett något sådant på bordet. Och ingen skulle bli gladare än Putin om vi i det samlade väst- eller Natokollektivet skulle klä av oss den allra viktigaste avskräckningen.