Fru talman! Jag tackar statsrådet Östros för svaret
på min interpellation. Jag kan inte påstå att jag är fullt
nöjd med svaret, men det andas ändå en vilja och
eftersträvan att nå enighet mellan EU:s medlemssta-
ter.
Som jag har angivit i min interpellation, är be-
folkningen på ömse sidor om den svensk-finska grän-
sen minst sagt upprörd över förbudet av röd diesel. I
Tornedalen känner man sig grundlurad av alla oss
som pläderade för ett svenskt medlemskap i EU och
den inre marknadens fördelar. Hindren för fri rörlig-
het av varor, personer, tjänster och kapital mellan
medlemsländerna skulle avskaffas. Den svenska sär-
lagstiftningen har i stället skapat fler och högre hinder
än vad som gällde före EU-medlemskapet. Jag förstår
deras upprördhet och delar deras uppfattning, efter-
som samma lagstiftning inte gäller på ömse sidor om
gränsen.
Statsrådet säger i svaret att enligt gemenskapsrät-
tens huvudregel skall bränsle beskattas i den med-
lemsstat där det förbrukas. Det kan så vara, men detta
gäller nu ett förbud. Även om man ser till beskatt-
ningen, finns det ändå vissa skiljelinjer.
I regeringens proposition 1994/95:19, del 1, som
utgjorde underlag för vårt medlemskap, står det under
rubriken punktskatter: För alkohol, tobak och minera-
loljor får länderna tillämpa högre skattesatser än den
beslutade miniminivån. Högre skattesatser begränsas
dock av att i princip alla införselrestriktioner slopas
vad gäller privatpersoners införsel av varor som in-
köpts beskattade i ett annat EU-land.
Detta innebär, enligt min uppfattning, att privat-
personers, i bil eller reservdunkar, medhavda diesel
skall undantas från förbudet.
Ett annat och kanske ännu större problem är skill-
naden mellan Finlands och Sveriges lagstiftning när
det gäller arbetsredskap, bl.a. traktorer och entrepre-
nadmaskiner. Det är uppenbart att detta strider mot
EU:s konkurrensregler och är diskriminerande, i
första hand för svenska entreprenörer, men det gäller
givetvis också finska entreprenörer. I artikel 7 står det
bl.a. att under lika och ostörda konkurrensförhållan-
den skall man på den gemensamma marknaden kunna
handla och byta tjänster, arbeta, investera och produ-
cera och därigenom främja gemenskapens mål. Jag
hoppas att statsrådet noterar att det står "skall" och
inte "bör".
I artikel 6 står det att regler som är så utformade,
att de måste leda till en mindre gynnsam behandling
av det som härrör från ett annat land är öppet diskri-
minerande, även om de inte är direkt knutna till natio-
nalitetskriteriet.
Enligt min uppfattning strider förbudet i detta av-
seende både mot den inre marknadens principer och
mot konkurrensreglerna. Låt mig visa på några faktis-
ka exempel där både hinder och konkurrensbegräns-
ning har förekommit.
Den svenska entreprenör som bor vid gränsen kan
inte konkurrera på samma villkor som den finländske
entreprenören, eftersom prisskillnaden är så stor. En
finsk skogsentreprenör kan avverka och sälja timmer
till ett svenskt sågverk till ett väsentligt lägre pris än
den svenska. Det har också förekommit att gränsöver-
skridanden har diskriminerat företag. Därför är det
viktigt att en förändring kommer till stånd. Är det
rimligt, statsrådet, att ha en lagstiftning som får såda-
na här konsekvenser? Vad säger statsrådet till de
företagare som känner sig diskriminerade?