Herr talman! Anordnarstödet utgår under förutsättning att personen är beviljad 80 procent i stödet från Arbetsförmedlingen, och då handlar det om personer som har ett relativt stort arbetshandikapp. Det finns ganska många som kanske ligger på 65-75 procent som inte har möjlighet att ta del av anordnarstödet. Där har vi, tycker jag, ett bekymmer.
Arbetsmarknadsministern sade i en tidigare debatt i den här frågan ungefär så här: Det finns skäl till att man har två öron och en mun, och det är att man ska lyssna mer än man pratar. Vi har som sagt haft den här diskussionen ganska länge. Ministern har förhoppningsvis lyssnat, men det har tyvärr inte hänt så mycket. Jag tycker att det skulle vara värdefullt om vi kunde komma längre i den här frågan.
Jag ser ytterligare ett problem. Det som håller på att hända nu är att det finns ett stort antal åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken. Jag var för inte så länge sedan i kontakt med en person på Arbetsförmedlingen som jobbar med detta. De ska ju vara affärsmän nu och sälja in idéerna till olika arbetsgivare. Han beskrev det som att det uppstår undanträngningseffekter inom arbetsmarknadspolitiken. När han ska försöka få en arbetsgivare att anställa en person på lönebidrag handlar det kanske i slutändan om en kostnad per månad på 7 000-8 000 för arbetsgivaren om den lönebidragsanställde har en relativt låg lön. Samtidigt kommer en annan person från Arbetsförmedlingen med ett annat uppdrag att sälja in en person från till exempel fas 3 eller någon annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd och säger till arbetsgivaren: Titta här, du får 4 500-5 000 kronor av mig om du tar hand om den här personen! Samtidigt säger den förste: Du får betala 8 000 kronor.
Man kan tänka sig att det som arbetsgivare inte är så svårt att välja om de här personerna har likvärdiga arbetshandikapp. Det här tycker jag, och det tyckte även den här personen som arbetar med lönebidrag, är ett jätteproblem. Vi tycker alla att just lönebidraget är speciellt därför att det handlar om ett riktigt jobb, man har en riktig lön och man har ofta kollektivavtalsmässiga löner medan de andra arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte är likadana. För den person som sätts in som någon form av praktikant kan ju faktiskt vara i fas 3 och ha lägre ersättning än vad arbetsgivaren får för att ta hand om honom eller henne.
Det här är ett problem som jag försöker beskriva nu. Vi har alltså en undanträngningseffekt inom arbetsmarknadspolitiken som jag tycker är bekymmersam. Jag skulle önska att ministern kunde kommentera det här och eventuellt ge något förslag på lösning.