Herr talman! Möjligen kan man säga att det är en väldigt välfylld verktygslåda med en lång rad olika aktiviteter för dem som varit borta. Men om man ska vara seriös ligger det väldigt mycket i det Lars Lilja säger. Det är klart att det är så. Man blir uppmärksammad på det extra mycket just i lite sämre tider när det är många organisationer, företag och andra som får påringningar från Arbetsförmedlingen och andra håll på temat: Här har vi personer som vi behöver hjälp med. Kan ni hjälpa till?
Det finns säkert fall som är väldigt konkreta där man, precis som Lars Lilja beskrev det, blir uppringd av tre fyra olika personer med olika grader av ömmande fall där en är i det ena systemet och en i ett annat.
Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte om det finns någon bra lösning på det, för det är klart att vi med alla medel vill försöka se till att, precis som Lars Lilja sade, puffa fram dem som befinner sig lite längre ifrån för att på det sättet få dem lite närmare arbetsmarknaden och organisera om kön lite grann till deras förmån. Det är ungefär så man kan se det.
Möjligen är det delvis oundvikligt att man ibland får den här typen av effekter, och då kommer man i ett rätt besvärligt prioritetsläge. Vem ska man prioritera framför vem när båda är i behov av stöd?
Någonstans måste det, tror jag, utgå från den individuella bedömningen av vad personen har för nedsatt arbetsförmåga och på vilket sätt man kan hjälpa till.
Men om jag återgå till själva lönebidraget är jag glad att vi har höjt taket en gång och att vi har lagt ytterligare 1 miljard på lönebidrag, Samhallanställningar och andra saker. Men jag skulle gärna se att man kan höja taket igen, och jag kan mycket väl tänka mig att man ser över anordnarstödet i samband med det. Kommer det att hjälpa mot de här eventuella undanträngningseffekterna i arbetsmarknadspolitikens bortre dimension? Nej, förmodligen kommer det inte det. Det enda som kan hjälpa till där är möjligen att ekonomin går ännu lite bättre och att det blir fler arbeten så att kön blir kortare. I grunden är det så.
Sedan tror jag att man får arbeta än mer effektivt tillsammans med kompletterande aktörer på olika vis. Vi har pratat en del om sociala företag, arbetskooperativ och annat som är bra komplement och bra aktörer på det sättet att det både handlar om ett bemötande och om en arbetsmetodik som vi har svårt att utveckla inom ramen för den offentliga Arbetsförmedlingen. Där är ett arbete påbörjat inom ramen för garantierna, men det behöver utvecklas. Utan tvekan är det så, för när man pratar med den typen av aktörer - då tänker jag på fontänhusen, Basta företagskooperativ och den typen av aktörer som gör mycket av det här arbetet - har vi lite problem i grundfinansieringen av verksamheten men också i styckefinansieringen - att hitta betalningsmodeller som både ser till att göra det möjligt för dem att ta emot personer, att arbeta med dem effektivt och att försöka se till att slussa ut dem och som samtidigt värnar skattebetalarnas pengar och effektiviteten i våra system och annat.
Vi vet alla att personer med lönebidrag eller som befinner sig i fas 3 har varit borta oerhört länge från arbetsmarknaden. Det här är förmodligen deras enda chans att ta sig tillbaka. Därför måste vi försöka hitta de här vägarna.
Jag tror inte att det finns något lätt svar, men just när det gäller lönebidrag är jag definitivt beredd att titta över både taket och anordnarstödet.