Herr talman! Det är ett nygammalt begrepp som har hamnat i centrum för den moderata retoriken, och det är "det nya utanförskapet". Det finns en del som är gamla nog att minnas det gamla utanförskapet. För att rekapitulera hur det var med det begreppet: När man började använda det var det ett begrepp som inte hade någon egentlig definition eller gräns. Det var inte förankrat i några siffror, utan det var mer ett koncept, ett signalord som liksom skulle förmedla en diffus känsla. Efter valet 2006 var man från Moderaternas håll tvungen att definiera det, och då gick man från att ha ett oklart begrepp till att ha ett direkt missvisande, för det man då betraktade som utanförskap var om människor befann sig innanför de stödsystem som fanns. Om man till exempel tog emot a-kassa eller försörjningsstöd räknades man som en del av utanförskapet, men om man gav upp och gjorde sig beroende av någon make eller förälder eller helt enkelt inte tog emot något, då var man inte i utanförskap.
Min fråga är egentligen hur det är med begreppet "det nya utanförskapet", vad som är nytt med det. Finns det någon mer eller mindre missvisande statistisk definition från Moderaternas sida, eller är det mer en sammanfattning av ett slags kommunalpolitisk feeling hos moderata ledamöter?
Det skulle vara fint att veta det, så att man vet vad man diskuterar när man diskuterar med moderater om de här frågorna.