Herr talman! Jag blir väldigt förvånad över svaret. Det kvittar vilket distributionssätt man har när det finns över 640 olika kollektivavtal i det här landet och något som liknar dem ska appliceras på en kommun, som säger: Det är jag som kommun, Stockholms stad, som får bestämma hur den som ska leverera till mig ska arbeta, ta ut sin semester, ha sin försäkring och sin pension etcetera.
Det var väl det som var den svenska modellen, att vi inte skulle göra så att det helt plötsligt blir nya former där kommunerna sätter villkoren för avtalen? Det var väl ändå mellan arbetsgivare och arbetstagare? Då kan ju en lantbrukare fortsätta att sätta bra avtal om han har folk anställda på sin gård.
Nu kan det bli så att fyra kommuner har fyra olika avtal, det vill säga att man ska jobba för en kommun på 25 procent och sedan 25 där, 25 där och 25 där, om man tänker sig att man ska leverera. Ska jag dela mig i fyra delar för att kunna leverera, eller hur ska jag göra?
Från början kan jag ju inte ens komma in genom dörren, för jag kanske inte arbetar åtta timmar om dagen. Det funkar inte, får då kan inte det som vi ska värna om - grödorna på marken - produceras. De säger ju inte: Vi tar paus nu, och i morgon kan vi börja växa igen, när kommunen har bestämt sig för hur kollektivavtalen ska gå till. Så fungerar inte världen.
När det gäller den svenska modellen ska dessutom, som jag tog upp i mitt förra inlägg, utländska företag konkurrera med svenska företag och få bättre villkor än de. Jag förstår inte retoriken här.
Här har vi haft en debatt hela förmiddagen om export och hur beroende det här landet är av att kunna sälja sina varor och produkter och att vi faktiskt gör väldigt mycket gott i Sverige. Då ska det stå tillbaka för att man helt plötsligt ska gynna någon annan. Var ligger den svenska modellen i det? Förklara!