Fru talman! Jag delar Ola Rasks uppfattning att vi
ska ha en öppen och ärlig diskussion i dessa frågor,
och så långt det är möjligt försöka vara överens. Jag
tycker att vi har den debatten i utskottet. Att vi sedan
inte alltid är överens med regeringen är en annan sak.
När det gäller dessa frågor kan vi nog driva på rege-
ringen. Här behövs krafttag.
Jag kommer ihåg att en av de första frågorna som
jag stötte på i försvarsutskottet, och som sedan fick
mig att väcka en motion, var just frågorna om vår
beredskap mot svåra påfrestningar. Frågan var gam-
mal redan för två år sedan. Jag förstod inte varför
regeringen hade sådana svårigheter med att komma
med en samlad bedömning och konkreta förslag. Det
är möjligt att regeringen redan då hade tankarna på
ordförandeskapet och att man inte hade tid eller krea-
tivitet nog att samla sig i frågorna. Jag kommer också
ihåg att det var en stor diskussion om vård, skola och
omsorg. Det är möjligt att man förberedde infriandet
av alla löften. Dessa frågor hamnade på efterkälken.
Vård, skola och omsorg är förvisso mycket vikti-
ga områden, men frågan är vad det hjälper med max-
taxa, tandvårdsförsäkring och äldreomsorg om elen
försvinner. Skolor och daghem stängs, tandläkarmot-
tagningarna tystnar, de äldre på servicehusen fryser,
bankomaterna stannar, Internet och telekommunika-
tionerna slutar att fungera. Det är sådant vi har sett på
senare tid. Bara ett litet avbrott som det i Stockholm
för en tid sedan får till följd att tusentals människors
vardag drastiskt förändras. Vilka konsekvenser skulle
då ett längre elavbrott få? Hur klarar samhället andra
och större påfrestningar?
Vi har vissa erfarenheter, t.ex. tågurspårningar
med risk för utsläpp av giftiga gaser, dammbrott,
översvämningar, stormar som förorsakar stora mate-
riella skador och som äventyrar elförsörjningen, jord-
skred och mycket annat. Det finns gott om erfarenhet
på detta område. Bara de senaste åren har vi sett
mindre och större katastrofer som har medfört extra-
ordinära insatser och som har prövat samhällets be-
redskap.
I betänkandet framhåller utskottet den avgörande
betydelsen av en säker elförsörjning för samhällets
funktionsförmåga. Det är inte bara de vitala samhälls-
funktionerna som är beroende av en säker tillgång på
el, utan hela vårt samhälle bygger i dag på att det
finns en fungerande elförsörjning. Utskottet har vid
riksdagens fem senaste riksmöten behandlat frågan
om IT-säkerhet. Redan våren 1996 gav riksdagen i ett
tillkännagivande regeringen i uppdrag att bl.a. organi-
sera ett mer samlande och samordnande ansvar för
IT-säkerhetsfrågorna.
I regeringens skrivelse som i dag behandlas sam-
manfattas bedömningen av el- och telesäkerheten vad
avser telekommunikation på följande sätt:
· Elförsörjning, ej godtagbar.
· Skydd mot IT-angrepp, ej godtagbar.
· Internet-infrastruktur, ej godtagbar.
· Prioritet av telefoni, ej godtagbar.
Jag tycker att detta betyg på vår sårbarhet borde
ha lett till mer handfasta åtgärder, men läser man
vidare i skrivelsen hittar man under rubriken Åtgär-
der, på område efter område:
· Regeringen avser att utreda .
· Regeringen anser att det bör prövas .
· Regeringen avser att ge berörda myndigheter i
uppdrag att .
· Regeringen anser att en översyn ska genomföras
.
Efter alla motioner, utredningar och myndighets-
skrivelser skulle man kunna tro att det fanns tillräck-
ligt med underlag för att komma med förslag på åt-
gärder inom åtminstone några områden. T.ex. regle-
ring av länsstyrelsernas ansvars- och ledningsförhål-
landen vid länsövergripande påfrestningar på sam-
hället. Men icke!
Fru talman! Nu får vi vänta på besked i dessa för
vårt samhälle så viktiga frågorna i ytterligare minst
ett år. Det är ytterst beklagligt att det ska behöva ta
sju år. Den enda trösten i bedrövelsen är att katastrof-
skadorna hittills har kunnat begränsas tack vare
skickliga räddningsledare och kompetenta myndig-
heter.