Fru talman! Kartläggning och samordning är jättebra. Det är superbra att man tittar på den biten. Risken är dock att man tappar bort den här gruppen i alla fall, för många av dem går de facto i gymnasiesärskolan, och det är framför allt steget efter det vi efterlyser.
Det gäller den inlåsning gymnasiesärskolan innebär. De facto ser det ju ut så i dag: Går du i gymnasiesärskolan kommer du inte vidare sedan, om du inte går genom folkbildningen. Då är det som sagt deras ansvar. Vi tar inte samma ansvar för alla ungdomar. Vi säger att vissa inte behöver ha en statlig eller kommunal utbildning. Sedan kommunerna på 1990-talet tog över ansvaret för särskolan har elevantalet i princip fördubblats. Vad orsakerna till den ökningen är kan vi säkert dividera om någon annan gång, men det ser ut så. Vi har aldrig haft så många barn inom gymnasiesärskolan eller grundsärskolan.
Vad vi ibland tenderar att glömma bort är att detta inte är en homogen grupp. Det är individer med en intellektuell funktionsnedsättning, och allihop är olika och har olika behov. I svaret nämner statsrådet folkbildningens viktiga roll, vilken jag fullständigt håller med om, och att det går att söka bidrag - "statsbidrag kan sökas för kostnader för särskilt utbildningsstöd för studerande med funktionsnedsättningar". Men återigen: Var finns pengar för verksamheten?
Jag tar ett exempel som jag också har med i interpellationen, nämligen SV Kulturcollege i Örebro som har haft en verksamhet där unga har fått förberedas för studier och för arbete. Det har fungerat väldigt bra. Alla tycker att projektet är väldigt bra, men nu finns det ingen finansiering och man måste lägga ned. Varför inte i stället permanenta och utöka när vi ser att någonting fungerar? Samma sak gäller det projekt som fanns på Högskolan i Gävle. Varför inte permanenta i stället för att låta dessa goda exempel försvinna?
Folkhögskolor med arbetsmarknadsfokus för den här målgruppen är mer eller mindre obefintliga. Det finns några enstaka som har en praktik någon vecka här och där. Dessutom är de geografiskt sett ganska olyckligt placerade; de flesta ligger i den södra delen, och norr om Gävle är det som sagt ganska svårt. De har också svårt att få plats på allmän utbildning som kan erbjuda stöd, för de slåss med alla andra som också ska in på de platserna. Det här med allmän ingång innebär inte per automatik att de får behörighet med den bakgrund de har. Dessutom är det alltså inte anpassad pedagogik.
Jag skulle kunna rabbla upp allting Alliansen gjorde under de åtta år vi satt i regering. Det hände väldigt mycket för den här gruppen. Vi reformerade hela gymnasiesärskolan - jag tycker för övrigt att vi kan byta namn på den - och det är lite för tidigt att utvärdera den, för det drog igång 2013. Det ska alltså bli väldigt spännande att följa. Vi satte upp tydligare mål för gymnasiesärskolan - den ska förbereda för vidare studier och inte bara som tidigare för fortsatt lärande. Det blev större flexibilitet - om man ville läsa vissa gymnasiekurser kunde man göra det.
Vi uppdrog också till Myndigheten för yrkeshögskolan att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning, inklusive intellektuell. Där har det diffat någonstans, för det stämmer inte - det finns inte riktigt. Det infördes en kvot till yrkeshögskolan som gör att man kan validera kunskaper i stället för att bara gå in på formell behörighet från gymnasiet, det vill säga även ta in dem från gymnasiesärskolan. Vi införde en möjlighet till ökat statsbidrag för särskilt pedagogiskt stöd, vilket statsrådet tar upp. Yrkesvux öppnade upp för gymnasiesärskolan.
Kontentan som jag ser den är att vi under vår tid i alliansregeringen såg till att öppna för en hel del formella möjligheter. Nu när de har funnits i några år ser vi att det inte räcker med formella möjligheter. Det räcker inte att ge yrkeshögskolan rätt att öppna sina utbildningar, utan det behövs konkreta beställningar. Detsamma gäller då kanske folkhögskolan, och varför inte studieförbunden.
Min fråga kvarstår alltså. Vad kommer statsrådet och den här regeringen att göra för att unga med intellektuell funktionsnedsättning ska få samma möjligheter och livschanser som alla andra?