Fru talman! Lagen om särskild utlänningskontroll är ett ämne som vi lagt en hel del politisk energi på den senaste tiden, och det av goda anledningar. Frågan träffar rakt på den oerhört känsliga balansgång vi måste gå mellan rikets och våra invånares säkerhet och rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och rättsstatliga principer. Detta är därför ett ämne som måste behandlas med den högsta kvalitet vi någonsin kan uppbringa.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT 2019 års redogörelse för tillämpningen av lagen om särskild utlänningskontroll
Den som påstår eller antyder att det här är lätt har allvarligt underskattat frågans komplexitet, eller också förstår man men bryr sig inte om vare sig det ena eller det andra för demokratin centrala värdet. Alldeles oavsett visar man i så fall med all önskvärd tydlighet att man inte är mogen att ta sig an frågor av denna tyngd.
Nyligen presenterades den utredning som följde av överenskommelsen mellan regeringen och allianspartierna om hur terrorismen bäst ska bekämpas i Sverige. Den adresserar de luckor i lagen som bland annat Säkerhetspolisen lyft fram. Utredningen är bra. Den omfattar ett stort antal handfasta åtgärder som verkligen kan göra skillnad för vårt lands säkerhet men utgår samtidigt från det självklara faktum att vi bygger vår trygghet på rättsstatliga principer.
Trots att utredningen imponerar finns det fortfarande anledning att titta djupare på just hur vi hanterar fall med personer som anses potentiellt farliga och har ett utvisningsbeslut mot sig men där verkställighetshinder föreligger. Varenda sten måste vändas på. Varje idé måste få höras.
Ett par begrepp brukar alltid komma upp när vi debatterar ämnet: Europakonventionen för mänskliga rättigheter och diplomatiska garantier. Dagens debatt är inget undantag.
När det gäller Europakonventionen verkar vi, även om det genom åren har gått lite fram och tillbaka, numera vara överens om att den ska respekteras - att vi inte får utvisa människor om de riskerar tortyr eller dödsstraff. Ibland låter det nästan som att detta är något beklagligt, ett nödvändigt ont som vi helst skulle vilja dra oss ur eller omförhandla. Men, fru talman, det viktiga är inte att vi är bundna av den internationella konventionen. Det viktiga är att vi inte vill utvisa någon människa till tortyr eller dödsstraff. Jag hoppas att även detta är en hållning som vi är brett överens om.
Diplomatiska garantier låter vettigt och rimligt, men vi ska ha i åtanke att de stater som är aktuella har regimer som förtrycker sin befolkning och begår allvarliga övergrepp. Vi talar om Egypten, Syrien, Irak. Det är just därför verkställighetshinder normalt föreligger. Att kroka arm med sådana regimer är antagligen inte alltid särskilt fruktbart, och överenskommelser med sådana regimer måste anses utomordentligt svaga. Men visst, möjligheten ska inte uteslutas.
Fru talman! Man får tycka vad man vill. Man får ha vilka galna idéer som helst, och ingen tanke kan vara förbjuden, hur motbjudande den än må vara. Men när ens tyckande och tänkande omsätts i antidemokratiska aktiviteter, uppmaningar till våld eller stöd till terrorsekter går gränsen för vårt samhälles öppenhet.
Var och en är fri att driva debatt och göra sin röst hörd. Men ingen är fri att hota, uppmana till våld eller själv begå eller bidra till våldshandlingar. Sådana handlingar är straffbara, och mer kommer att bli straffbart med ny lagstiftning. Även för den som ännu inte har begått sådana handlingar men har en tydlig ambition att göra det finns en gräns för det öppna samhällets tålamod.
Jag vill yrka bifall till utskottets förslag. I och med det förslag till tillkännagivande som vi i allianspartierna har föreslagit och som i dag är utskottets förslag till beslut tar vi ett nytt steg mot att hantera även denna säkerhetsfråga.