Herr talman! Kärnkraft har varit ett spår som vi redan varit inne på, och den diskussionen hade jag tänkt lägga åt sidan. Men det har varit något av en ideologisk lekstuga från Miljöpartiets sida med olika kraftslag som man vill favorisera på olika sätt. I tidigare debatter har vi till exempel kunnat konstatera att solkraft aldrig kommer att kunna delta i kraftbalansen för vårt behov, åtminstone inte vintertid.
De förslag som läggs fram är ett pärlband av olika subventioner. Man ser framför sig en förlängning av elcertifikatssystemet bort mot 2030. Det är en skattereduktion för mikroproducenter och skattesubventioner för solkraftsinvesteringar. Man tittar på nya subventioner och stöd för de kraftslag som inte klarar sig på marknadsmässig grund.
Samtidigt vill man ha bort olika delar i kraftsystemet som bidrar med skatteintäkter till staten. Kärnkraften levererar årligen in närmare 4 ½ miljard till statens kassa. Det är pengar som försvinner och som man måste ersätta genom andra prioriteringar.
Som en kollega redan tidigare sa till Lise Nordin kan man konstatera att vi troligtvis skulle ha haft ett produktionsöverskott i Sverige också utan mycket av den nytillkomna kraft som har subventionerats in i systemet. Man brukar också framhålla vilken tillgång det skulle vara med elexport till andra länder, också givet den ökade vindkraftsproduktionen.
Nu konstateras att kostnaden för att producera vindkraftsel är 50 öre per kilowattimme. Med 2014 års siffror exporterade vi netto 15,6 terawatttimmar, och vi fick 4 miljarder i handelsnetto för dem. Det är 25,6 öre per kilowattimme. Då har vi alltså subventionerat produktion som kostar 50 öre per kilowattimme och säljer den för 25 öre. Vem är det som betalar mellanskillnaden om 25 öre för denna el som vi slumpar bort, och vem är det som drar nytta av det?