Herr talman! Jag undrar hur man gör när man tar problematiken på allvar och sedan inte gör någonting alls.
Det finns en rekommendation från Skolverket. Det är uppenbart att den inte följs. Då tycker jag att nästa steg bör vara att man på allvar sätter ned foten och säger: Nej, nu har det dragit i väg alldeles för långt. Vi kan se hur det har dragit åt skogen på fritis. Men det är inte vad vi diskuterar här.
Jag vill veta: Hur tar man problematiken på allvar med mer än bara ord? Det är uppenbart att det behövs resurser. Det behövs en ökad lärartäthet för att minska barngruppernas storlek.
En annan sak som nämndes som jag vill ta upp är valfriheten. Man behöver inte sätta sina barn i förskola vare sig när de är ett år eller två år. Vi vill gärna utöka rätten till förskola och göra den till allmän från ett års ålder.
Det är fel att man använder skattemedel till pedagogisk omsorg där man inte ställer krav på läroplan eller utbildad personal. Varför ska skattemedel gå till oseriös verksamhet som man inte ställer några som helst krav på?
Om föräldrar vill vara hemma med sina barn är det fine. Men varför ska vi ta pengar från förskola och urholka förskolan för att stödja en reform som dessutom innebär att det framför allt är kvinnorna som stannar hemma? Det är att gå lite bakåt i tiden i stället för att gå framåt.