Herr talman! Jag har respekt för att ledamoten Olle Thorell har suttit i riksdagen i 17 år, men det är kanske dags att kliva utanför riksdagen.
Jag har stor respekt och förståelse för att förändringar är smärtsamma och ibland svåra. Jag har varit med om att organisera om i stora organisationer. Jag har själv drabbats av att det har skett. Mig veterligen och utifrån min erfarenhet får man aldrig ett gott betyg efteråt. Det har varit för kort, för snabbt, för långsamt och så vidare.
Men regeringen har en tidsplan för sin reformagenda. Det ska göras i den takt som är möjlig med tanke på att man också måste titta, utreda och analysera. Jag tror att det aldrig finns en tidpunkt som är rätt för att kapa eller avsluta avtal. Men ambitionen är inte att ta bort civilsamhället.
I dag finns det dock många nivåer där transaktioner sker och det inte finns någon riktig insyn i hur avtalen ser ut, hur de knyts och vilka samarbetspartner de väljer. Det är så mycket av skattebetalarnas pengar som man hanterar. Då är det är fullt rimligt att se över hur man kan göra det bättre och hur man kan jobba på ett sådant sätt att pengarna eller insatserna som väl når fram i de berörda länderna gör så stor nytta som det bara är möjligt.
Det är ett fantastiskt arbete som görs, och jag tror att ledamoten vet vilket engagemang jag också har i många av de verksamheter som nämns här. Vi bidrar tillsammans med kunskapsseminarier i riksdagen, är på studiebesök och får en ganska god inblick i vilken roll civilsamhället har. De är viktiga, och det ska de fortsätta att vara. Det är också ambitionen med regeringens biståndsagenda.