Fru talman! Samernas och rennäringens kamp för
tillgång till marker för renbete har en lång historia
som periodvis inneburit en brutal hantering av den
samiska befolkningen. Renen, som inte känner till
något om gränser och nationalstater, har i århundra-
den betat oavsett det streck på kartan som under
1700-talet blev gräns mellan Sverige och Norge.
I och med gränsdragningen och den s.k. Lappko-
dicillen vid mitten av 1700-talet erkändes bl.a. sa-
mernas rätt till fortsatt gränsöverskridande verksam-
het mellan de två nationalstaterna Sverige och Norge.
En hel del förvecklingar och historiska misstag
har ändå begåtts i sammanhanget. En mörk historisk
fläck är den tvångsförflyttning söderut av samefa-
miljer från våra nordligaste lappmarker som skedde
på 1930-talet. Än i dag fortgår konflikter från den
deporteringen. Såren har ännu inte läkts.
Kampen om markerna och betesrätten pågår dess-
utom fortfarande och har blivit än mer tydlig på sena-
re år. I dag är rennäringen hårt trängd, inte minst i
våra sydligaste samebyar i Härjedalen och i norra
Dalarna.
De renbeteskonventioner som har tecknats mellan
länderna har under åren ofta varit behäftade med
brister som skapat svårigheter för svensk rennäring
när det gäller gränsöverskridande renbete, Svenska
staten har därför tvingats att gå in med skadestånd
redan nu för att kompensera de brister och orättvisor
som har uppstått. Så är fallet med den 30-åriga ren-
beteskonvention som trädde i kraft 1972 och som
formellt upphör att gälla den 30 april 2002.
Det vi behandlar här i dag innebär bara en för-
längning av den konventionen med ytterligare tre år
till dess att riksdagen beslutar att anta en ny konven-
tion, vilket i bästa fall rimligen kommer att ske om tre
år.
Det förslag till ny konvention som ligger färdigt
för behandling i respektive parlament har blivit något
försenad, och den är för närvarande ute på remiss.
Det nya förslaget som ligger är betydligt gynnsamma-
re för svensk rennäring och bör således snarast får
giltighet.
Den nya konventionen som vi väntar på skapar
bättre tillgång till renbete än den nuvarande. Onödig
fördröjning av beslutet om en ny konvention måste
således undvikas. Tre år är länge nog. Under dessa tre
år förlängs nämligen också, enligt propositionen, det
skadestånd som eventuellt ska betalas ut.
Innan vi vet något om ytterligare skadestånd
kommer att begäras finns det ingen anledning att i
nuläget ange var man ska ta de pengar som skulle
behövas om skadestånd skulle utdömas. Det framgår
dessutom av ett tillkännagivande till riksdagen med
anledning av två motioner från Centern och Kristde-
mokraterna.
Jag har all förståelse för tanken att invänta den
pågående Gränsdragningskommissionens arbete in-
nan en ny konvention beslutas, vilket också föreslår i
några motioner, och det låter i viss mån logiskt. Men
det är olyckligt med en ihopkoppling eftersom det då
med all sannolikhet blir en ytterligare förlängning av
den nuvarande sämre konventionen.
Dessutom ska ju Gränsdragningskommissionen -
och här vill jag rikta mig till Åke Sandström - lägga
fram sitt betänkande den 31 december 2004, och
förlängningen av renbeteskonventionen sker till den
30 april 2005. I bästa fall, om motionärerna tror på
tidsplanen, är det bara att invänta resultatet av Gräns-
dragningskommissionens arbete.
Av dessa skäl har vi kristdemokrater nöjt oss med
ett särskilt yttrande i frågan. I det säger vi också att
om den nya konventionsöverenskommelsen skulle
kräva betesutrymme på områden i Sverige där sedva-
nerätt inte skulle föreligga, enligt Gränsdragnings-
kommissionens slutsatser, förutsätter vi att regeringen
tar sitt ansvar och ersätter berörda markägare för ett
sådant intrång.
Åke Sandström pratade om utökade marker för
norska renar. Jag vill då påpeka att det inte finns
några norska renar. Alla renar är precis likadana. De
har alltid sprungit över gränsen mellan Sverige och
Norge. Det där har Åke Sandström på något sätt fått
om bakfoten.
Dessutom handlar det inte om utökade marker. I
den konvention som vi ska besluta om framöver - i
bästa fall om tre år - kommer svenska renar, om det
nu finns några sådana, att få betydligt bättre betes-
möjligheter på den norska sidan. Det gäller inte bara i
Åke Sandströms eget hemlän utan också allra längst
uppe i norr där man har haft bekymmer med detta.
Jag kan också trösta med att det inte bara är i
Västerbotten i Sverige som det har framförts protes-
ter. Det har också förekommit på den norska sidan.
Arbetsgruppen har också tagit hänsyn till biolo-
giska förutsättningar när man har arbetat fram sitt
förslag till tänkbart renbete i framtiden. Man vill ju
självfallet inte att markerna ska slitas ned hur som
helst. Det har gjorts betesinventeringar, och man
pekar på marker där det finns gott om renbete. Det
vore väl anmärkningsvärt om vi inte skulle använda
de marker där renbete av god kvalitet finns i stället
för att slita ned andra marker och förstöra miljön med
överbetning som följd på områden som kanske har
använts under ett antal år.
Det finns mycket som kan sägas i den här frågan,
och jag vill inte heller påstå att den är så enkel. Där-
emot är det illa att blanda ihop Gränsdragningskom-
missionens arbete med den kommande renbeteskon-
ventionen.
Vi talar nu om tre år för tidigt hur det ska bli. Men
vi har all möjlighet att invänta Gränsdragningskom-
missionens arbete, eftersom vi får det beskedet innan
vi behöver ta ställning till en ny renbeteskonvention.
Vi är ute tre år för tidigt, men det behöver vi inte
vara. Låt oss lugna ned oss och invänta besked.
Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betän-
kandet.