Fru talman! Att minska energiåtgången i byggnader är viktigt ur ett klimatperspektiv. Byggnader står för 40 procent av den energi som används inom EU, och uppvärmning och kylning av varmvatten står för 80 procent av det.
Vi är nog alla överens om själva grunderna här. Men det är inte detta vi ska diskutera i dag, utan debatten handlar om subsidiaritetsprövningen av direktivet om byggnaders energiprestanda. Det handlar väldigt lite om själva ambitionen eller förslagen i själva direktivet, utan det handlar om huruvida beslutet ska ligga på nationell nivå eller på EU-nivå.
Det är viktigt för mig var det är mest praktiskt och effektivt att besluta om en fråga. Det är den nivån som borde besluta om den. Förslaget innehåller krav på att medlemsstaterna ska införa miniminivåer för energiprestanda också för befintliga byggnader. Dessa ska uppnås genom krav på renovering av de byggnader som har sämst energi- och klimatprestanda. Så långt är vi överens.
Man skriver också att förslaget kommer att påverka plan- och bygglagstiftningen och regelverket om energideklarationer.
För oss kristdemokrater är plan- och bygglagen en nationell kompetens och bör beslutas på nationell nivå. Vi tror att detta direktiv medför ganska stora kostnader i samband med renoveringar som inte är tillräckligt analyserade för att kunna beslutas på EU-nivå och bör vägas mot andra kostnader i en budget, som kanske hamnar i en nationell budget.
Kopplat till den nya energiklassningen föreslår kommissionen också att det ska införas krav på renoveringar av befintliga byggnader och bostäder i en viss takt.
Vi anser att det i princip bör vara upp till varje medlemsstat att själv bestämma renoveringstakten för det nationella byggbeståndet och på vilket sätt finansieringen ska ske och fördelas.
Med hänvisning till det anförda anser vi att förslaget går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen och att det därmed strider mot proportionalitetsprincipen. Därmed yrkar jag bifall till reservationen.