Fru talman! Jag känner inte igen Socialdemokraterna. Det är det parti som alltid har sagt att man står på de svagas sida.
Nu lägger regeringen ett förslag på kammarens bord som innebär att för denna grupp människor, de som har svåra funktionsnedsättningar så att de måste ha en anpassad bil, sänks anslaget från 328 till 267 miljoner. Det är en oerhört kraftig neddragning.
Mikael Dahlqvist står i talarstolen och påstår att skillnaden mot allianspartierna är att vi inte skulle vara för att öka på den inkomstprövade delen. Det är en direkt felaktighet. Dahlqvist kan inte ens ha läst vår reservation och våra förslag.
Vi skriver exakt att vi står bakom regelförändringarna, men vi är oerhört kritiska mot att regeringen inte nöjer sig med att modernisera reglerna för bilstöd för människor med svåra funktionsnedsättningar utan dessutom klämmer till med en besparing. Det är ingen liten besparing i budgeten från 328 till 267 miljoner kronor.
Fru talman! Varför kunde man inte ha nöjt sig, Mikael Dahlqvist, precis som Kristdemokraterna, Centerpartiet med flera har föreslagit, med att göra förändringarna utan att skruva åt tumskruvarna på den redan utsatta gruppen? Det är alltså fråga om en besparing från 328 till 267 miljoner kronor. Det är för mig helt orimligt att förstå att det parti, Socialdemokraterna, som alltid har sagt sig stå på de svagas sida, sedan ett år tillbaka konsekvent lägger fram förslag som syftar till att klämma åt just den gruppen. Dessutom står Miljöpartiet, och till råga på allt Vänsterpartiet, bakom förslagen. Nu är Vänsterpartiet inte ens närvarande i debatten.
Fru talman! Jag kan nästan förstå varför man inte ens vill försvara det förslag som innebär en så pass tuff besparing på en grupp som faktiskt har det svårt.
Varför inte lägga fram förslaget utan att skruva åt tumskruvarna på den grupp som har det tufft? Det är min fråga till Mikael Dahlqvist.