Fru talman och ledamoten Markus Wiechel! Det är tydligt att Sverigedemokraterna för en väldigt nationalistisk utrikespolitik. Att man samtidigt om och om igen tackar för det goda samarbetet med regeringspartierna visar att Sverigedemokraterna nu har ett tydligt inflytande över svensk politik, inte bara när det gäller det som står i Tidöavtalet utan också generellt när det gäller svensk utrikespolitik. Inte minst innehar man rollen som ordförande i riksdagens utrikesutskott.
Markus Wiechel försöker måla upp en bild av att han är emot diktaturerna och diktaturernas hantlangare - jag tror att han till och med använde det uttrycket - och att andra på något sätt skulle vara för dessa diktaturer. Jag tycker att Markus Wiechel missar en väldigt tydlig skillnad: Det finns enighet när det kommer till exempelvis Ryssland och Belarus, och det finns enighet i synen på Kina - men det finns inte enighet om andra länder.
Detta beror på att Markus Wiechels politik inte innebär ett slag mot diktaturerna och auktoritära regimer utan snarare är ett sätt att pressa länder i en riktning som faktiskt gör att de landar i famnen på Kina och Ryssland. När det gäller land efter land för man en politik som tvingar dem i den riktningen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Verksamheten i Europeiska unionen under 2022
Från Sverigedemokraternas sida skär man nämligen rejält i biståndet. Man har pressat regeringspartierna att skära i biståndet, och som en konsekvens av detta kommer Sverige att få minskat inflytande i internationella organ som till exempel FN. Det gör att länder som Ryssland, Kina och andra diktaturer kommer att ta den plats som Sverige tidigare har tagit i dessa sammanhang.
Den politik man är stolt över och hårdfört driver - som man skriver in i utskottets ställningstagande - får alltså i stället den motsatta konsekvensen: Man tvingar fattiga länder att acceptera investeringar från Ryssland och Kina. Man ökar deras beroende och minskar deras möjligheter att slå in på demokratins väg. Det, fru talman, oroar mig.