Fru talman! Israel har nyligen fått den mest högerextrema regeringen i Israels historia. Den korruptionsmisstänkte Benjamin Netanyahu har ännu en gång tagit makten, denna gång med mer extrema partier än någonsin. För att han skulle kunna få sin regering har extrema partier i bosättarhögern fått makten över viktiga områden som inrikes-, försvars-, bostads- och markfrågor. Bosättarhögern ska nu kunna utöka bosättningarna på ockuperad mark på Västbanken och ytterligare öka trakasserierna mot palestinier. Israels nya säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir har uppmanat Israel att annektera hela Västbanken, och bostadsminister Yitzhak Goldknopf menar att lösningen på Israels bostadsbrist ligger på Västbanken. Finansminister Bezalel Smotrich, ledare för det ultranationalistiska Religiös sionism, ska enligt den israeliska säkerhetspolisen ha planerat ett terrordåd i Tel Aviv 2005.
Denna gång är inte det israeliska folket tyst. I tusentals har människor samlats för att demonstrera mot regeringens förslag om att politisera rättsväsendet, inskränka hbtq-rättigheter, diskriminera den palestinska gruppen i Israel och fortsätta förtrycket mot palestinier på ockuperade områden.
Spontant tänker man att det vore en liberal inställning att stödja demonstranterna som vill upprätthålla demokrati och rättsstatens principer i Israel. I stället ser vi i utskottets texter och delvis i Joar Forssells anförande den trötta argumentationen om att Israel är Mellanösterns enda demokrati, utan ett spår av kritik mot Netanyahu och hans regerings politik.
Liberalerna gör nu samma U-sväng i sin Israelpolitik som tidigare har gjorts i Sverige genom stöd och samarbete med högerextrema krafter utan ett uns av liberala ideal. Jag undrar stilla vad gamla liberaler som Barbro Westerholm hade sagt om detta. Min fråga till Joar Forssell är helt enkelt: Varför ett sådant fokus på att kritisera Palestina när det inte sägs någonting om den negativa utvecklingen i Israel i anförandet?