Fru talman! Initialt i denna debatt vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet men också ringa in det särskilda yttrande som Sverigedemokraterna har avgett.
Under finansutskottets beredning av rambeslutet i budgetprocessen justerade vi från Sverigedemokraterna tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna våra yrkanden jämfört med våra respektive motioner och lade fram ett gemensamt förslag, som framgår av finansutskottets första betänkande. Riksdagen biföll förslaget, och det rambeslut för budgeten som kammaren har fattat bygger på ett gemensamt budgetförslag från våra tre partier.
Samtidigt är vi öppna med att vi inte föreslår någon gemensam inriktning för biståndspolitiken i själva budgetförslaget. Jag kommer därför att uppehålla mig vid min devis om att reformera för att bevara och då peka på huvudsakliga brister i behov av åtgärder för att skapa långsiktig legitimitet och acceptans för svenskt bistånd.
År 2021 har varit ett år där bristerna i biståndet blivit så tydliga och uppenbara att alla i denna kammare borde inse behovet av kraftfulla reformer och en minskad biståndsram. Det handlar inte längre om att det är en misshushållning med skattemedel, utan det handlar om att svenska biståndsmedel har motverkat sitt uttalande syfte.
Kontraproduktiviteten i biståndet blir tydlig när biståndet till den största destinationen för svenskt bistånd, Afghanistan, utvärderas. I en rapport om lärdomar från Sveriges utvecklingssamarbete med Afghanistan 2002-2020 från Expertgruppen för biståndsanalys går att läsa: "Nivån på de finansiella flödena och bristande samordning och samstämmighet mellan insatser gör det inte orimligt att hävda att stora biståndsvolymer och kriget mot terrorn tillsammans snarare bidragit till än motverkat korruption och underminerat all potential till hållbarhet."
Miljardrullningen av svenska folkets skattemedel till ett bistånd som så tydligt motverkar sina mål måste reformeras, inte minst med hänsyn till de fattigaste och mest utsatta, som drabbas när bistånd göder korrumperade regimer. Afghanistan är inte det enda exemplet som går att finna; tvärtom finns fler exempel på att biståndet inte används effektivt eller att det motverkar sitt syfte.
Sveriges stöd till den palestinska flyktingorganisationen UNRWA är ett annat sådant exempel där biståndet rullat på under år efter år trots att organisationens verksamhet har fått skarp kritik. Bland annat har man hittat belägg för att antisemitism förekommit i de läroböcker som används i den undervisning som organisationen finansierar.
Vi menar att biståndet till UNRWA och liknande organisationer behöver avvecklas. När svenskt bistånd används ska det gå till organisationer som gör nytta, och det finns sådana organisationer, bland annat UNHCR och World Food Programme i FN-systemet.
Fru talman! Kritiken mot biståndet gäller också hur uppföljningen görs av det så kallade kärnstödet som betalas till både bilaterala och multilaterala organisationer. Under året kom Riksrevisionen med en granskning som omfattar ungefär hälften av det svenska biståndet, 27 miljarder kronor, som går till dessa organisationer.
Kritiken som Riksrevisionen riktade gällde bristande uppföljning och att regeringen inte gör riskanalyser i den omfattning som bör ske innan beslut fattas. Det är också enligt Riksrevisionen oklart hur Sida landar i sina riskbedömningar och hur lärdomar från uppföljningar påverkar utformningen av nya insatser.
Kritiken behöver tas på största allvar, inte minst eftersom den omfattar de enorma summor som delas ut till organisationer där kontrollen brister. Det är tiotals miljarder som måste hanteras betydligt mer varsamt än vad som nu har framkommit. Detta understryker det som Sverigedemokraterna länge har hävdat om att det finns omfattande behov av att reformera biståndet. Reformera det i dag för att bevara det i morgon!
Fru talman! Slutligen har det under året kommit ytterligare en kritisk granskning från Expertgruppen för biståndsanalys, som riktar allvarlig kritik mot utvärderingen av biståndet. Denna gång handlar det om Sidas uppföljning av biståndet och hur de återrapporterar olika projekt. Granskningen kommer till den övergripande slutsatsen att "Sidas decentraliserade utvärderingar förmodligen inte är tillförlitliga". Kritiken är alltså allvarlig. En närmare läsning av rapporten ger vid handen att när Sida rapporterar resultat från biståndsinsatser kommer de ofta fram till att förväntade resultat så här långt i huvudsak är uppfyllda men att det har varit svårt att belägga dessa slutsatser eftersom det finns en otydlighet i målformuleringarna.
Det är oroande att utvärderingar av biståndet som genomförs av Sida på detta sätt inte är tillförlitliga. Det innebär att det kan finnas än fler misslyckade satsningar som inte har kommit fram eftersom utvärderingarna inte har varit just tillförlitliga.
Som vi har kunnat läsa i rapporterna som presenterats och även bevittnat i nyhetsrapporteringen efter det monumentala misslyckandet i Afghanistan uppvisar svenskt bistånd brister. Det är brister som inte har åtgärdats och som dessutom kvarstår samtidigt som nya brister identifieras och uppdagas. I det läget är det anmärkningsvärt att det inte finns en vilja från regeringens sida att tydligt ta tag i och åtgärda de omfattande bristerna, inte minst om man förespråkar stora utgifter till bistånd.
Fru talman! Vi menar också att det är dags att se över enprocentsmålet, som har berörts tidigare i debatten, och utreda om det verkligen är rimligt att 1 procent av bni går till bistånd varje år. Den första frågan som bör ställas är varifrån detta enprocentsmål egentligen kommer och hur det har kunnat vara så beständigt över tid med tanke på att behovet rimligtvis skiftar från tid till annan.
Därför har vi bett riksdagens utredningstjänst att ta fram underlag och svara på frågan varifrån detta mål kommer. Utredningstjänsten har då redovisat att målet formulerades först på 1950-talet och kan härledas från bland annat Världskyrkorådets möte 1958 och Socialistinternationalens rådsmöte 1956. Någon grundlig och mer objektiv anledning till att formulera just 1 procent har inte gått att finna. I stället skriver utredningstjänsten: Varför debatten fokuserade på just 1 procent har inte heller någon entydig förklaring. Utspelen föregicks inte av några grundliga utredningar.
Värnandet om enprocentsmålet saknar alltså en mer objektiv grund, och det är mycket svårt att se att subjektiva värderingar för över 50 år sedan ska spela en avgörande roll för miljardrullningar i dag.
År 2021 har visat biståndets kontraproduktivitet och ohållbarhet som det nu är utformat. Det måste vara tid för kraftiga reformer. Det borde vi kunna vara överens om över partigränserna och egentligen oavsett vilken ram man i grunden förespråkar.
Vi behöver effektivisera biståndet genom mer till mat, läkemedel och vaccinering som gynnar de mest utsatta och inte riskerar korruption. Vi behöver verka för en generös internationell flyktinghjälp i närområdet med såväl akuta som långsiktiga insatser. Andelen av svenskt bistånd som går till humanitärt bistånd och flyktinghjälp bör öka.
För alla som sätter sig in i de utvärderingar som har presenterats och studerar svenskt bistånds utveckling förefaller det besynnerligt att det inte förr har tagits krafttag för ett reformerat bistånd, som verkligen kan bistå där det behövs och som inte motverkar de egna målen. Vi menar att man inte längre kan bortse från alla brister som uppdagats. Det är dags för ett effektivt och mer ändamålsenligt bistånd.