Fru talman! Jag måste säga att det blir ganska surrealistiskt att höra Aron Emilsson inleda sitt anförande med att prata om att Sverigedemokraternas mål är att värna förtroendet för det svenska biståndet för att sedan i åtta minuter underminera förtroendet för det svenska biståndet. Men det var inte det jag hade tänkt ta detta replikskifte till.
Jag vill också bara snabbt säga att jag inte, gällande den EBA-rapport som ledamoten citerade, är helt säker på att ledamoten förstår vad han har läst. Stycket han citerade rör mig veterligen kopplingen mellan biståndsarbetet och den militära insatsen från Sverige och Nato, och senare den vidare militära insatsen. Det är allvarligt nog, och det förtjänar att läsas. Men jag tror att det syftar till någonting helt annat än vad ledamoten implicerade i sitt anförande.
Jag vill fokusera på två saker. Den första är det som ledamoten Emilsson säger om de skiftande behoven över tid. Visst måste Aron Emilsson ha rätt i att behoven i världen av det svenska biståndet och det svenska utvecklingssamarbetet, i samarbete med andra givarländer, skiftar över tid. Just nu är behovet historiskt stort. Men den stora poängen är ju inte att vi ger för mycket utan att vi vet att vi inte är i närheten av att mobilisera de ekonomiska resurser som behövs för att nå målen i Agenda 2030.
Det här vill jag gärna att Aron Emilsson svarar på. Hur ser man på den saken? Vi är inte i närheten av att mobilisera de finansiella resurser som behövs; vi behöver snarare skära ned biståndet och mobilisera andra. Samtidigt lägger Sverigedemokraterna fram förslag på att halvera. Hur går det här ihop?
Den andra saken rör den så kallade återvandringsmiljard som finns, eller inte finns. Vi har ju fått lite olika bud från de tre partier som har lyckats förhandla ihop ett budgetförslag. Här vill jag bara rakt ställa frågan till Aron Emilsson: Finns den här återvandringsmiljarden? Och om den inte finns, varför har då Sverigedemokraterna firat att man har fått igenom den?