Fru talman! Återigen tack, jämställdhetsministern. Jag tycker att det är fantastiskt att vi äntligen kan tala klarspråk, och jag hoppas att vi verkligen kommer att göra det också. Tyvärr tror jag inte att vi kommer till riktigt samma slutsats, men ändock.
Låt mig först förtydliga en sak, så att jag inte får ett antal fackföreningsordförande på halsen sedan: Jag är fullständigt på det klara med att det är arbetsmarknadens parter som kommer överens om lönerna på arbetsmarknaden. Så har vi beslutat att det ska vara i Sverige, och jag tycker att det är rätt och riktigt. Jag ställer mig helhjärtat bakom det. Men att jämställdhetsministern använder det som ett slags ursäkt för sakernas tillstånd - han menar att det är eländigt men säger att regeringen inte kan göra särskilt mycket för att förändra de orättvisa lönerna - tycker jag är beklämmande.
I dagar som dessa vill många låtsas som om Sverige är ett jämställt land. Vi brukar ju vara världens mest jämställda land när vår feministiska statsminister talar. Men sanningen är att det blåser väldigt snålt kring feminismen just nu.
Lönegapen mellan könen har inte minskat i Sverige under de senaste tio åren. De har faktiskt ökat. När Kalle lägger ned 1 000 kr i plånboken lägger Lisa ned 800 kr. Det skiljer ungefär 20 % i lön mellan könen, lite beroende på hur man räknar.
Den främsta anledningen till löneskillnaderna är fortfarande de strukturella faktorerna. Det var vi också överens om. Kvinnor och män arbetar i olika sektorer, och fler kvinnor än män arbetar deltid. Det är mycket vanligt. Dessutom arbetar kvinnor i betydligt större omfattning än män i offentlig sektor. Närmare bestämt är väl 80 % av de kommun- och landstingsanställda kvinnor. Det är stora skillnader mellan Kommunals medlemmars löner och Metalls medlemmars löner, även om utbildningsnivån är densamma. Dessutom finns det tecken som tyder på att när vissa yrken får in kvinnor förändras statusen. Titeln kan förändras - från att till exempel ha varit "informationsdirektör" blir den "informationsansvarig". Och lönerna tenderar att sjunka relativt sett. Jag tror att vi är överens om detta också, jämställdhetsministern och jag.
Ett märkligt fenomen kan man tycka är att även om det nu är 80 % av de anställda i landsting och kommun som är kvinnor, så är faktiskt 80 % män på chefspositionerna. Det kan vara lite spännande kuriosa.
Den andra avgörande orsaken till löneskillnaderna kan inte förklaras med att kvinnor och män jobbar i olika sektorer, på olika poster eller inom olika yrken. Den är ren och skär diskriminering. Här är skillnaden svårmätt. Det finns få studier, men man tror att det kan röra sig om 3-5 %.
Då kommer vi till pudelns kärna. Om nu det största problemet är att kvinnor och män är fastlåsta i olika sektorer med olika möjligheter - så långt var vi ju överens - är frågan: Vad avser ministern att göra för att korrigera denna skevhet?
När det gäller lönediskriminering säger ministern att "den kan åtgärdas med hjälp av jämställdhetslagen". Men vi har ju redan konstaterat att jämställdhetslagen är trubbig! Jämställdhetslagen fungerar inte. Utvärdering av lönerna fungerar inte. Att då ge ett höjt anslag till JämO - vad gör det för nytta rent konkret? Borde inte jämställdhetsministern sätta i gång med en översyn av jämställdhetslagen? Vad är det för verktyg vi behöver för att komma till rätta med den löneskillnad som beror på ren diskriminering - den strukturella skillnaden behövs det andra lösningar för? Jag är intresserad av att höra vad ministern har för konkreta förslag, för det första när det gäller strukturerna och för det andra när det gäller diskrimineringen.