Fru talman! Här upprepas ungefär samma frågor som i interpellationen. Jag skulle kunna upprepa mitt svar igen, men det kanske skulle bli tråkigt för dem som följer debatten.
Det är två frågor som tas upp här, och de blandas ihop ibland. Jämställdhetslagen, tror vi, kan möjligen komma att vässas. Möjligen blir det efter det att JämO i mitten av november har redogjort för effekterna av den skärpning av lagen som skedde 2001. Då gjordes nämligen ett förtydligande av skyldigheten att ha en lönekartläggning. När en sådan kartläggning görs ska man också göra en analys av den. Om man då märker att det finns oskäliga löneskillnader mellan män och kvinnor ska man åtgärda det så snabbt som möjligt. Man har max tre år på sig. Utvärderingen av detta ser jag fram emot att JämO presenterar i mitten av november. Jag tror inte att det är tal om att JämO skulle ha mindre resurser och att det inte fungerar. Tvärtom tror jag att det kommer att kunna skötas ännu bättre med mer resurser.
Den stora frågan är de strukturella skillnaderna. Där måste man i större utsträckning ta ett helhetsgrepp. Jag tror att det blev lite fel i de siffror som Acketoft presenterade. 50 % av alla kvinnor jobbar i privat sektor och 50 % i offentlig sektor. 20 % av männen jobbar i offentlig sektor och 80 % i privat sektor. Det bästa vore alltså att fler män gick in i offentlig sektor, så att vi kan få en jämnare könsfördelning.
I det arbetet, som vi också kommer att redovisa i vår handlingsplan tillsammans med våra samarbetspartier, måste man i mycket större utsträckning ta ett helhetsgrepp. Det handlar om sådant som utbildning av fackföreningar och utbildning när det gäller rekrytering, att få män och kvinnor att blandas på arbetsplatserna i mycket större utsträckning. Men det handlar också om utbildningsväsendet - att börja tidigt, redan i förskolan, och att börja med genuspedagoger i skolan. Det är alltså ett väldigt stort grepp som måste tas för att vi ska göra val som inte är stereotypa.
Skulle jag föra debatten vidare skulle jag tala om sexualiseringen av det offentliga rummet där män aldrig framställs som omsorgsgivare. Här växer pojkar upp och ser aldrig att män kan vara omsorgsgivare, och därför söker man kanske inte ett arbete inom omsorgen.
Men låt mig få komma tillbaka till de konkreta förslagen när vi presenterar vår handlingsplan. Vår ambition är att göra det före årsskiftet.