Herr talman! Miljöpartiet har sju reservationer i det här betänkandet. Vi ställer oss naturligtvis bakom dem, men för att vinna tid yrkar jag endast bifall till reservation nr 9 som handlar om ensamstående kvinnors rätt till insemination.
Att den svenska hälso- och sjukvården i större utsträckning än i dag borde inriktas på förebyggande och hälsofrämjande arbete är en av de viktigaste grundpelarna i grön hälsopolitik. En hälsoorientering av hälso- och sjukvården innebär en breddning av synen på vilka insatser och vilka arbetssätt som är mest effektiva för att främja hälsa och förebygga sjukdom.
En hälsofrämjande hälso- och sjukvård utvecklar förhållningssätt som stärker individens egna resurser och därmed hälsan. Det innebär att man inte enbart definierar hälsa i biologiska och medicinska termer, utan det är lika viktigt att patientens egenupplevda hälsa och välbefinnande uppmärksammas. Vi är övertygade om att detta är en långsiktig överlevnadsfråga för svensk hälso- och sjukvård.
Målmedvetna satsningar inom det här området är att betrakta som strategiska investeringar som leder till en höjd livskvalitet och en bättre hälsa för medborgarna samtidigt som behovet och efterfrågan på vård och omsorg minskar. Det leder i sin tur till minskade sjukvårdskostnader.
Miljöpartiet vill se ett systemskifte där fokuseringen på hälsa och livskvalitet ökar markant inom svensk hälso- och sjukvård.
Herr talman! Skolan är den värld där barn och unga befinner sig en stor del av sin tid, och det är där som det förutom i hemmet finns vuxna som har möjlighet att se hur de mår. Elevhälsovården har en mycket viktig förebyggande uppgift genom att tidigt upptäcka elevers svårigheter och problem, vilket är ovärderligt för att kunna förebygga eskalerande problem. Skolan behöver ha möjlighet att uppfatta både rena hälsoproblem och psykiska och sociala problem som rör den enskilda individen eller hans eller hennes familjesituation. Inte sällan kan fysiska problem ha sin grund i psykosociala orsaker.
Enligt dagens lagstiftning i skollagen ska skolhälsovården "följa elevernas utveckling, bevara och förbättra deras själsliga och kroppsliga hälsa och verka för sunda levnadsvanor".
Det sägs också i lagen att den främst ska vara förebyggande, men att den även ska omfatta hälsokontroller och enkla sjukvårdsinsatser.
Tyvärr kan vi konstatera att elevhälsovården i många kommuner inte på något sätt lever upp till vare sig skollagens ambitioner eller Socialstyrelsens riktlinjer. Det ser även påtagligt olika ut i skolorna runt om i landet.
I dag kräver inte lagstiftningen att det ska finnas kuratorer inom elevhälsovården, vilket är en stor brist som borde åtgärdas.
Miljöpartiet anser att det behövs en kraftfull satsning på elevhälsovården för att man på ett bra sätt ska kunna verka i enlighet med både skollagen och Socialstyrelsens riktlinjer. Det måste bli obligatoriskt för kommunerna att erbjuda en väl fungerande elevhälsovård i enlighet med lagstiftning och riktlinjer. Det är också helt nödvändigt med en förbättrad och skärpt tillsyn av att kommunerna verkligen följer lagstiftning och riktlinjer.
Kommunerna ska kunna garantera att eleverna på ett enkelt sätt kan komma i kontakt med rätt person när de har fysiska eller själsliga problem. Elever har rätt att veta att de har denna rätt och hur de ska gå till väga. Dessa tidiga och välriktade insatser kan förebygga mycket lidande och sjukdom och är dessutom samhällsekonomiskt och folkhälsopolitiskt mycket lönsamma.
Herr talman! Låt mig gå över till nästa ämne, nämligen ensamstående kvinnor och deras rätt till insemination.
Miljöpartiet anser att ensamstående kvinnor ska få tillgång till assisterad befruktning enligt samma villkor som kvinnor som lever i en parrelation. För ensamstående kvinnor finns det i dag möjlighet att adoptera lagligt men inte att inseminera.
När frågan diskuterats tidigare har kravet oftast avfärdats med att en familj med en förälder är mer sårbar om något skulle hända den föräldern. Detta är givetvis sant men inte ett hållbart argument då ensamstående tillåts prövning för att få adoptera och att vi i dag har mängder av ensamstående föräldrar.
Begreppet familj har vidgats genom åren från att ha varit en traditionell kärnfamilj med mamma, pappa och barn till att numera innefatta även homosexuella relationer och ensamstående hushåll. Denna utveckling är viktig, välkomnad och kort sagt en spegel av det moderna samhälle som vi lever i.
Barn som tillkommit genom assisterad befruktning av en ensamstående kvinna kommer inte att få sämre uppväxtvillkor än ett barn som antingen har adopterats av en ensamstående kvinna eller man eller lever med endast en av sina föräldrar. Motståndare till assisterad befruktning för andra grupper än heterosexuella par, vilka här i kammaren lyckligtvis är väldigt få, brukar hänvisa till barnets bästa. Det måste vara kränkande för alla kvinnor när dessa motståndare underförstått omyndigförklarar kvinnans möjligheter att ensam trygga ett barns välfärd. Självklart kan en familj med en förälder vara lika lämpad och kompetent som en familj med flera föräldrar.
Herr talman! Surrogatmödraskap innebär att en kvinna bär ett barn som den biologiska mamman av någon anledning inte själv kan bära i sin egen livmoder. En graviditet som leder till att en ny och efterlängtad människa får komma till världen ska inte behöva beskrivas med ett så negativt ord som surrogatmödraskap. Därför föreslår vi i stället termen värdmödraskap.
Vi vill att detta sätt att sätta barn till världen ska utredas, självklart med barnets välfärd i första rummet. För många kvinnor och samkönade par kan det här vara den enda möjligheten att bli biologiska föräldrar. Värdmödrar och -barn finns förstås redan i Sverige, bland annat för att det redan i dag är tillåtet i många andra länder. Men eftersom Sverige inte har reglerat värdmödraskap faller barnen ibland in i ett juridiskt vakuum med oklarheter om vem eller vilka som är vårdnadshavare.
Miljöpartiet vill att värdmödraskap ska utredas. Det finns viktiga etiska frågor som måste övervägas men utgångspunkten måste vara att det är positivt med fler välkomna barn.
Herr talman! Nästa punkt jag vill ta upp är integrativ, komplementär och alternativ medicin.
Miljöpartiet vill se en utökad integration mellan skolmedicinen och den komplementära och alternativa medicinen. Syftet med en integration är att få en effektiv och ändamålsenlig hälso- och sjukvård där beslut om en behandling beaktar all existerande evidens kring patientupplevd effekt och klinisk effektivitet.
Om en ökad integration mellan skolmedicinen och komplementär- och alternativmedicinen ska bli möjlig måste vi i Sverige skapa spelregler och en lagstiftning som reglerar detta område på ett modernt och ändamålsenligt sätt. Därför föreslår vi att det är dags att utreda förutsättningarna för att införa en lagstiftning, i likhet med den som numera finns i Norge, för att reglera komplementär- och alternativmedicinen på ett sätt som är i takt med tiden.
Rätten att utföra medicinsk abort är nästa punkt.
De flesta kvinnor bestämmer sig tidigt om de ska fullfölja en graviditet eller ej, men i många landsting är det lång kö vilket gör att väntetiden blir utdragen. Efter vecka åtta, det vill säga efter 63 dagar, är medicinsk abort inte längre aktuell. Vi anser att det är kvinnan som ska kunna välja abortmetod. Då kan inte köerna vara så långa, vilket de är på många håll, att graviditeten överskrider 63 dagar.
Det är också viktigt att kvinnan ska kunna känna sig trygg och enbart behöva träffa en person, nämligen barnmorskan, under hela vårdprocessen. Barnmorskor skulle efter lämplig vidareutbildning kunna ta ett större ansvar än i dag och utföra medicinska aborter. Det skulle kunna förkorta väntetiderna och göra att fler kvinnor skulle kunna välja medicinsk abort samtidigt som omvårdnadskvaliteten skulle förbättras. Specialutbildade barnmorskor bör kunna ges rätt att utföra medicinsk abort och rekvirera eller förskriva abortpiller.
Miljöpartiet anser att specialutbildade barnmorskor ska kunna ha ansvar för hela vårdprocessen vad gäller abort, vilket ger möjlighet till kontinuitet i hela vårdkedjan och en trygghet för kvinnan.
Avslutningsvis, herr talman! Varje år drabbas 105 000 personer i sjukvården av skador som klassas som undvikbara. Den slutsatsen drar Socialstyrelsen i rapporten
Vårdskador inom somatisk slutenvård
. Det innebär att en person var femte minut, dygnet runt och året runt, skadas i den svenska vården i onödan.
Vårdskador definieras som skador som skulle ha kunnat undvikas. 3 procent av patienterna med vårdskador dör av sina skador. Det motsvarar över 3 000 personer per år eller en person var tredje timme som dör i onödan. Vårdskadorna skördar alltså sju gånger fler dödsoffer än trafikolyckorna. Det här medför också 630 000 extra vårddygn på ett år, vilket motsvarar ungefär 10 procent av alla vårddygn totalt.
En av de största orsakerna till de här vårdskadorna är felaktig läkemedelsanvändning. Tiotusentals personer skadas varje år av läkemedelsrelaterade orsaker som överdosering av läkemedel eller onödig, utebliven, försenad eller otillräcklig läkemedelsbehandling.
Det här är minst sagt skrämmande och alarmerande fakta som presenteras, och här anser vi att det behövs kraftfulla åtgärder omgående. Vi i Miljöpartiet anser att felaktig läkemedelsanvändning är ett mycket stort och allvarligt samhällsekonomiskt, medicinskt och folkhälsopolitiskt problem, och att detta är ett direkt hot mot liv och hälsa för många patienter i Sverige.
Den grupp i samhället som drabbas mest av dessa allvarliga missförhållanden och brister är våra äldre. Problemen och riskerna med den felaktiga läkemedelsanvändningen till våra äldre är ingenting nytt. Det har varit väl känt under flera årtionden.
Socialstyrelsen har vid ett flertal tillfällen analyserat läkemedelsbehandlingen för våra äldre. I en rapport från 2005 ansåg man att det fanns allvarliga brister och missförhållanden och att felbehandlingar med läkemedel var vanligt förekommande.
I en rapport som kom för någon vecka sedan konstaterades att felbehandlingarna har ökat, att antalet läkemedel per patient har ökat, att antalet D-interaktioner har ökat, att förskrivningen av lugnande medel och sömnläkemedel har ökat samt att dubbelanvändningen av läkemedel mer än fördubblats.
I dag presenteras ytterligare en rapport från Socialstyrelsen som visar att våra äldre fortfarande får för mycket, felaktiga och onödiga läkemedel. Varför har det inte skett någon förbättring utan snarare en försämring av den felaktiga läkemedelsbehandlingen till våra äldre, trots att det faktiskt har genomförts en hel del åtgärder för att komma till rätta med det här problemet?
Det finns naturligtvis många orsaker till det här. Miljöpartiet har lagt fram ett stort antal förslag om hur man skulle kunna minska den felaktiga läkemedelsanvändningen. Men min fråga är: Vad gör regeringen? Hittills har man varit totalt handlingsförlamad. Man har inte vidtagit några effektiva och kraftfulla åtgärder, vilket tydligt visar att man inte tar de här problemen på fullt allvar.
(Applåder)