Herr talman! Tack, Niklas Wykman, för anförandet!
Först och främst vill jag tacka för det väldigt tydliga jämställdhetsperspektivet. Jag ser fram emot höstens budget. Där kan vi väldigt tydligt se om den budgetproposition som läggs fram faktiskt bidrar till ökad jämställdhet eller inte. Men det bådar ändå gott.
Vi har i dag talat mycket om vården. Många här har tagit upp att läget i vården är akut. Det var det tidigare i våras, när statsministern lovade att man inte skulle behöva säga upp någon. Men alltför lite har hänt.
Nu står sommaren för dörren. Med det kommer ett ännu mer ansträngt läge att uppstå på Sveriges sjukhus. Vi vet att det är många kvinnor som jobbar inom vården. Många flyr från vårdyrket för att de inte orkar eller får tillräckligt hög lön.
Cecilia Rönn från Liberalerna sa här tidigare att det inte bara är resurser som behövs till sjukvården, utan det är också annat. Självklart är det så. Men detta är ändå en budgetdebatt. Ska man kunna betala mer till löner och få fler medarbetare till yrket behövs det också mer pengar.
Regeringen och regeringsföreträdarna har i den här debatten låtit ganska nöjda. Men vi andra som mäter mot hur verkligheten ser ut blir ganska oroade.
Min fråga till ministern är helt enkelt om regeringen verkligen tänker agera på riktigt för att stoppa uppsägningarna i vården och bygga en trygg och säker vård i hela landet för både patienter och personal, eller om man faktiskt har gett upp.