Fru talman! I dag har vi en diskussion och debatt som handlar om sjukvårdens organisation. Jag måste erkänna att jag delar Camilla Waltersson Grönvalls ingång i resonemanget. Det är inte sjukvårdens organisation som jag främst går omkring och tänker på i dessa dagar, utan jag tänker på pandemin och den mycket stora och svåra utmaning som Sverige har att hantera. Sedan bör vi diskutera sjukvården och hur den är organiserad och fungerar i vårt samhälle och i vårt land. Jag ska göra ett försök.
Jag brukar ofta inleda med att tala om att jag är väldigt stolt över svensk sjukvård, och jag har blivit ännu mer stolt över den de senaste veckorna. Jag tycker att det är en enastående bedrift som svensk sjukvård har genomfört de senaste månaderna. Man har från personalens sida, från sjukhusledningarnas sida och från regionledningarnas sida - oavsett vilket politiskt parti man kommer från - lyckats få fram oerhört många fler intensivvårdsplatser. Man har fördubblat antalet intensivvårdsplatser i Sverige, och man har fyrdubblat dem här i Stockholm. Det är en enastående bedrift som visar att svensk sjukvård är flexibel när det verkligen gäller. Det tycker jag att alla som arbetar i sjukvården på alla nivåer ska ha stor erkänsla för. Det är fantastiskt.
Jag har haft samtal med folk som arbetar på Nya Karolinska sjukhuset. De berättar också att det helt plötsligt har blivit möjligt för dem att få arbeta mer flexibelt. Statliga myndigheter och den statliga kontrollapparaten har hållits undan. Styrsystemen som sjukhusledningen har fört in till sjukhuspersonalen har lagts åt sidan. I stället har man koncentrerat sig på att lösa uppgiften att se till att Sverige har tillräckligt många intensivvårdsplatser. Och man har lyckats. Jag tycker att det är fantastiskt.
Jag har tidigare i denna talarstol nämnt den stolthet som jag känner över de internationella jämförelser som har gjorts där man har tittat på svensk sjukvård. Svensk sjukvård rankas i topp. Den medicinska tidskriften The Lancet rankar svensk sjukvård som nr 4 i världen när det handlar om effektivitet, kvalitet och vårdresultat.
När man funderar på att förändra svensk sjukvård - det behöver nämligen göras - tror jag att man ändå ska göra det med insikten att allt inte är dåligt i vårt system. Det är viktigt att när vi förändrar att vi gör det på ett sådant sätt att det inte skadar de fantastiska vårdresultat som vi ändå har i vårt land.
När man funderar över svensk sjukvård är det också mycket intressant att se att vi har blivit allt bättre.
Fru talman! Om man på 1990-talet fick diagnosen prostatacancer eller bröstcancer var det ofta samma sak som att få en dödsdom. Det är fortfarande fruktansvärda sjukdomar, men de allra flesta överlever dessa sjukdomar i dag. Detta visar att sjukvården har lyckats bättre med att utveckla sitt arbete.
Fru talman! Det finns saker och ting som vi borde bli bättre på, saker och ting som inte är tillräckligt bra. Karin Rågsjö nämnde en av de saker som jag själv kanske tycker är den viktigaste, och det handlar om ojämlikheten - den ojämlika folkhälsan.
Enligt Statistiska centralbyråns uppgifter har vi nu för första gången på flera decennier en sjunkande medellivslängd bland lågutbildade kvinnor. Det är inte bara sjukvården som har att hantera detta, utan det är en samhällsutmaning. Men vi ser hur klassklyftorna när det gäller folkhälsan i vårt land växer. Jag tycker att det är den största utmaningen som vi måste försöka hantera i vårt samhälle.
Lars-Erik Holm var generaldirektör på Socialstyrelsen före Olivia Wigzell. Han tog fram siffror som handlar om hur överdödligheten beroende på problem i sjukvården ser ut. Han tittade å ena sidan på om vi skulle kunna erbjuda lika bra sjukhus i hela Sverige åt alla. Å andra sidan tittade han på om vi skulle ha lika bra sjukvårdsutfall för alla i vårt land som för den grupp som har högst utbildning. Det är nämligen de som har bäst hälsa och som brukar få bäst vårdresultat. Sedan jämförde han dem med varandra. Då kunde han konstatera att om vi skulle få bort de regionala orättvisorna - skillnaderna mellan sjukhus - skulle vi kunna rädda 800 människor från att dö i cancer varje år. Om vi fick bort klassklyftorna i cancersjukvården skulle vi kunna rädda 2 000 människor om året. När det handlar om hjärt-kärlsjukdomar kan man konstatera att vi skulle kunna få bort 2 000 dödsfall om vi fick bort skillnaderna mellan sjukhus. Men om vi fick bort klassklyftorna när det gäller hjärt-kärlsjukdomar skulle vi rädda 6 000 människor om året.
Fru talman! Det är sådant som får mig att tycka att jämlikhetsfrågan faktiskt är den viktigaste utmaningen för sjukvården, viktigare än de regionala skillnaderna. De regionala skillnaderna är viktiga, men det är inte den tyngsta och svåraste uppgiften att få bort dem.
Flera talare tidigare har nämnt de bekymmer och utmaningar som sjukvården har med tillgänglighet. Jag skulle vilja lägga till bemötande. Vi är inte tillräckligt bra på dessa punkter. Vi är inte sämst i Europa, men vi är inte tillräckligt bra. Där finns det saker och ting att göra när det handlar om kömiljarden. Jag tycker att den nya kömiljarden är betydligt klokare än den gamla. Nu mäter man varje region mot sig själv. Man får tävla mot sina tidigare resultat. Glesbygdsregioner ställs inte mot storstadsregionen Stockholm. Det gör att tävlingen om att bli bättre i fråga om tillgänglighet blir rimligare för regionerna att hantera.
Vi har utmaningar som handlar om de ökande vårdbehoven. Andelen av befolkningen som är över 80 år gammal ökar kraftigt de kommande decennierna. Det gör att sjukvården kommer att behöva rejäla resurstillskott framöver. Vi behöver fler som vill arbeta i vården, och vi behöver bygga ut vården. Det tycker jag ställer kraven på ytterligare skattesänkningar i en relief. Man bör betänka detta.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ändå komma in på ett område som inte fullt ut formellt faller inom den regionalt organiserade sjukvårdens ansvarsområde, men det är ändå sjukvård. Det handlar om den kommunala sjukvården. När vi har kommit förbi pandemin - när vi har kommit förbi covid-19 - behöver vi tala om äldreomsorgen och om kommunal sjukvård. Samtidigt som jag är stolt över hur flexibel den regionala sjukvården har varit för att hantera behovet av intensivvårdsplatser - jag är fortfarande stolt över alla som arbetar i sjukvården, oavsett om de jobbar i kommunal sjukvård eller i regional sjukvård - kan jag konstatera att man i vissa delar av Sverige, i synnerhet i Stockholmsregionen, har misslyckats med att skydda våra äldre från att insjukna i covid-19.
Jag ska bara slänga ut en liten krok och en liten fundering. Man kan ändå konstatera att 40 procent av dem som arbetar i den kommunala sjukvården i Stockholm arbetar som timanställda. Den nationella siffran är 10 procent. Jag tror att en del av bekymren ligger i att vi inte har varit beredda att se till att personalen i den kommunala hemsjukvården har rimliga arbetsvillkor. Man får vad man betalar för, fru talman.