Herr talman! Regeringens proposition 154 om
förvaltning av statsskulden gör det lättare för riksda-
gen att sätta upp mål för statens upplåning. Proposi-
tionen skapar större klarhet i beslutsbefogenheter,
vilket är en förutsättning för att demokratin skall
fungera. Det är också bra att utskottet ser till att rege-
ringens årliga utvärdering av statsskuldsförvaltningen
kommer tidigare, så att riksdagen kan behandla frågan
under våren.
Min kritik i motion Fi64 gäller förslaget i 5 § la-
gen om statens upplåning, att statsskuldsförvaltningen
skulle underordnas de krav som penningpolitiken
ställer. Om ändringen i grundlagen går igenom efter
valet, får Riksbanken rätt att själv besluta om pen-
ningpolitiken utan några demokratiska hänsyn. Jag
anser att det är viktigt att regering och riksdag behål-
ler makten över statens upplåning och inte tillåter en
handfull oavsättliga bankdirektörer i Riksbankens
direktion att styra sig.
I min motion nämner jag att staten kan vilja ta upp
lån för att säkerställa rätten till arbete, enligt rege-
ringsformens portalkapitel om statsskickets grunder
och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Vidare kan staten behöva satsa stora resurser för att
underlätta omställningen till ett kretsloppssamhälle, i
enlighet med FN-konferensen i Rio 1992.
I motionen nämner jag metoder, vilka vi väl kän-
ner till, för staten att genom lag själv förvalta en
lämplig del av det kapital som allmänheten anförtrott
banker och försäkringsbolag. Jag för också fram tan-
kar från Kåre Olsson i Skattungbyn i Orsa om hur
kommuner med statens hjälp skulle kunna bygga upp
lokalt styrda småföretagarfonder för produktiva inves-
teringar.
Finansutskottet påpekar helt riktigt att den ordning
som jag förespråkar i motionen har stora likheter med
den kreditpolitiska reglering som tillämpades fram till
mitten av 1980-talet. Alltfler börjar nu ifrågasätta de
häftiga ekonomiska förändringar som Kjell-Olof Feldt
fick oss alla med på.
På s. 111 i ESO-rapporten Novemberrevolutionen
- om rationalitet och makt i beslutet att avreglera
kreditmarknaden 1985 citerar Torsten Svensson ur ett
brev från Kjell-Olof Feldt, som såg den slutliga avreg-
leringen av kreditmarknaden som en ideologisk fråga
av hög rang: "Det betydde att socialdemokratin efter
decenniers segt motstånd överlämnade en av sina
mest symbolfyllda bastioner för styrning av den
svenska ekonomin till marknadskrafterna." Kjell-Olof
Feldt påstår att dåvarande statsminister Palme, som
var upptagen av privata bekymmer, sade: "Gör som ni
vill. Jag begriper ändå ingenting." Nyligen har Ingvar
Carlsson i en TV-intervju framfört tvivel på att kredi-
tavregleringen var av godo.
Då kan man ju fråga sig om Sverige, som regering
och riksdagspartier påstår är ett självständigt land, har
någon möjlighet eller ens rätt att ändra ett beslut som
riksdagen fattat, om vi kommer fram till att det var
felaktigt. Utskottets svar är ett klart nej på den frågan.
Jag citerar: "Med avskaffad valutareglering och EU-
medlemskapet är en kreditpolitisk reglering av det
slag motionären förespråkar inte längre möjlig att
upprätthålla."
Riksdagen vägrade emellertid att ge upp kronan
och Riksbanken för att låta sig anslutas till valutau-
nionen, den tredje fasen i EU:s ekonomiska och mo-
netära union, fastän vi nog egentligen var tvingade till
det. Genom att acceptera Maastrichtfördraget har vi
godkänt EMU. De två första faserna av EMU är in-
förlivade och medförde just kreditavregleringar och
förbud för staten att låna i Riksbanken. Juridiskt är vi
bundna att acceptera också den tredje fasen, men
eftersom vi inte vill, godtog EU detta med en del
politisk fingerfärdighet.
Jag anser att vi skall fatta självständiga beslut som
gäller också de två första EMU-faserna, eftersom det
annars blir svårt att inte också glida in i den tredje
fasen. Om vi redovisar goda motiv som har starkt
folkligt stöd, kan vi lugnt avvakta EU:s förmodade
protester och se vad som händer. Vi borde ha lärt oss
att EU är ett politiskt samarbete mellan stater som
ändå fortfarande anser sig vara självständiga. Sverige
varken påverkar eller väcker respekt genom att vara
följsamt till allt som EU-byråkratin hittar på.
Från finansministern får vi höra att när vi nu står
utanför valutaunionen är det ännu viktigare att vi har
en stark ekonomi. Jag instämmer, men anser inte att vi
någonsin får en stark ekonomi om vi rättar oss efter
EU:s ekonomiska politik. Konvergenskraven är bara
meningsfulla för dem som tänker ha en gemensam
valuta och centralbank och som anser att ett stabilt
penningvärde är viktigast av allt. Detta är alltså inte
Sveriges väg. EU:s ekonomiska politik har inte lyck-
ats lösa det helt överskuggande problemet, nämligen
arbetslösheten.
Riksdagen får nu för tiden mycket väl utformade
faktapromemorior från Regeringskansliet om Europe-
iska kommissionens förslag. Fackutskotten kan däri-
genom uppfylla riksdagsordningens krav att på ett
tidigt stadium sätta sig in i vad som kommer att beslu-
tas i Bryssel för att kunna påverka regeringens för-
handlare. I promemorian från den 25 maj i år beskrivs
det blivande överstatliga EU-beslutet om allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken. Den 15-16
juni kommer statsministrarna i Europeiska rådet att
behandla dessa riktlinjer. Ekofinrådet kommer så
under juli månad med kvalificerad majoritet - alltså
överstatligt - att anta dem.
Vad innehåller de då? Jo, fokus i den gemensam-
ma ekonomiska politiken är att uppnå en varaktig
konvergens. Därför skall man bl.a. hålla nere lönerna.
Det kallas för en gynnsam löneutveckling. Man skall
driva prisstabilitet till deflationens rand. Budgetbalan-
sen är väldigt viktig. Man skall reducera statsskulden,
minska statsutgifter och skatter. Det är tummen ned
för sänkt arbetstid lagstiftningsvägen. Något som är
väldigt viktigt för oss som vill ha en annan väg när det
gäller arbetslöshetsbekämpning, det står klart och
tydligt: De nationella handlingsplanerna för syssel-
sättning skall vara förenliga med dessa allmänna rikt-
linjer.
Kommissionen siktar alltså på en gemensam eko-
nomisk politik för alla länder i valutaunionen. Men
också vi, som har vår frihet utanför, skall följa re-
kommendationerna, bl.a. skall vi gå med i EU:s väx-
elkurssamarbete, ERM2. När vi tillhörde ERM1 ledde
det till det katastrofala kronförsvaret 1992. Så länge
vi står fria från valutaunionen kan man emellertid
bara försöka att övertala oss, inte ålägga eller utkräva
böter av oss, som man kan göra av dem som är med.
För att varaktigt klara oss som självständig nation
är det viktigt att vi arbetar fram en ekonomisk politik
som leder till önskvärda mål för människor och nä-
ringsliv. Tvärtemot vad EU säger talar det mesta för
att en stor och stark offentlig sektor är framtiden i det
postindustriella samhället. Marknaden är ju dålig på
kultur, allas vård, skola och trygghet.
Kraftiga lönelyft behövs för de många människor-
na, så att företagen får köpstarka kunder och en god
hemmamarknad. Enligt uppgift är lönernas andel av
företagens inkomster lika liten som i början av seklet.
Det kan verkligen ifrågasättas om storföretagen an-
vänder det enorma överskottet av produktionen på ett
vettigt sätt. Alla skulle nog må bättre om storföreta-
gen fick dela med sig mer till löntagarna.
Jag anser att det är utomordentligt lämpligt att
kronan fortsätter att flyta. Inflationen får självfallet
inte bli okontrollerbart hög, därför att då fungerar inte
kronan längre. Deflation, som vi tenderar att ha nu, är
emellertid både onödig och förödande.
Staten, herr talman, skall alltså inte underordna sig
Riksbankens penningpolitik som utskottet i detta
betänkande föreslår i enlighet med propositionen.
Staten skall genom en självständig ekonomisk politik
där man inte drar sig för budgetunderskott och upp-
låning när det behövs främja den starka ekonomi som
är nödvändig när vi tackar nej till valutaunionen.