Herr talman! Det finns en viktig utgångspunkt som kanske inte kunde skönjas i det finansministern sa, och det är att finansministern bedriver en ekonomisk politik som har fört Sverige in i en recession.
Ingen hävdar att de inflationstendenser som uppstod i världsekonomin låg inom regeringens kontroll, men det är ju så att Elisabeth Svantesson och Sverigedemokraterna har hanterat situationen på ett närmast unikt dåligt och nonchalant sätt - och att svenska folket betalar priset. Det är verkligheten. Vi har en situation där hushållen är hårt drabbade, till exempel av höga priser på mat. Vi såg stora prisökningar i början av året, och de fortsätter.
Vi har diskuterat möjligheter att se till att de överpriser som tas ut av matjättarna - med höga vinstmarginaler och där de behåller dem - ska regeringen göra någonting åt för att förbättra konkurrensen. Ingenting sådant har skett.
Finansministern kallade till sig folk för en fika, även om hon inledningsvis sa att det skulle vara någon variant av sovjetisk kommunism att göra det. Men sedan har det inte hänt så mycket. Det blev ett slags lycka till som vi fick höra.
Samtidigt har regeringen nu med öppna ögon sett till att föra in Sverige i en vårdkris. Nedskärningarna kommer att bli chockartade med den budget som nu ligger. Statens finanser är starka, men man väljer att lämna patienter och personal i sticket. Det blir ett slags dubbelstöt för dem som lever i Sverige.
Frågan blir: Tycker finansministern att det är rimligt att göra den typen av prioriteringar, skattesubventioner till lyx-rot framför att satsa på välfärden? Varför agerar man inte ens för att få till rimliga konkurrensförhållanden, marknadslösningar som man i teorin säger sig värna? Är det rimlig prioritering 2023?