Herr talman! Låt mig kommentera några av de
saker som frågeställarna tar upp.
Att interpellationssvaret har dröjt beror på
svårigheter att samordna en tidpunkt då de bägge
interpellanterna samtidigt kunde vara närvarande.
Jag har annars varit beredd att svara på
interpellationen tidigare. Jag beklagar detta, men
låt oss vara glada över att debatten kommit till
stånd i dag.
Marianne Carlström tar upp frågan om
bostadssubventionerna generellt och säger att det
är socialdemokraternas uppfattning att
bostadssubventionerna måste vara kvar. Det är en
mycket olycklig ståndpunkt, eftersom effekten av
de generella bostadssubventioner som vi haft under
en mycket lång tid i Sverige har varit att
kostnaderna vid bostadsbyggandet har drivits upp,
vilket har gjort det allt svårare för människor att bo
i nybyggda bostäder.
Detta har visats i flera utredningar och också, som
jag sade i mitt svar, av utredningar som har
initierats av den socialdemokratiska regeringen.
Jag tror alltså att det är fel väg att gå för att få ett
billigt byggande och billiga bostäder för människor.
En annan sak är att även om vi skulle lyckas med
uppgiften att få ned byggkostnaderna så kommer
det ändå att vara dyrt för en del hushåll, i
förhållande till inkomsterna. Därför spelar
bostadsbidragen en mycket viktig roll för att man
också skall kunna erbjuda hushåll med mycket låga
inkomster ett bra boende. På det området kan vi se,
vilket jag tycker är mycket glädjande, att en
växande andel av de hushåll som har rätt till
bostadsbidrag, under senare år också har sökt
bostadsbidrag. Det gäller framför allt den grupp för
vilken man öppnade den här möjligheten i samband
med skattereformen 1991, dvs. hushåll utan barn.
Till en början var det en ganska låg andel av de som
hade rätt till bostadsbidrag som sökte. Nu växer
den andelen och börjar närma sig den andel av
barnfamiljerna som söker och får bostadsbidrag.
Jag tycker att det är en positiv utveckling.
Marianne Carlström och Hans Göran Franck
berörde skuldsaneringslagen. Jag håller med om att
dess betydelse naturligtvis är marginell i det här
sammanhanget, eftersom många grupper, precis
som Marianne Carlström påpekade, inte i första
hand har skuldproblem. Skälet till att jag ändå
nämnde det i mitt svar är att det var ett viktigt tema
när Hans Göran Franck och jag för något år sedan
hade en diskussion här. Jag ville bara påminna om
att vi har haft det uppe och att det nu är på gång.
Hans Göran Franck nämnde också rapporten
Vräka i laga ordning, som jag naturligtvis väl
känner till. Vi på departementet har varit med om
att initiera framtagandet av den här rapporten och
vi har finansierat den. Den innehåller många
intressanta uppgifter. Jag tycker dock att forskarna
på en punkt har gått litet utöver sin forskargärning,
nämligen när de försöker bedöma vilka effekterna
av en ny lagstiftning kommer att bli. Detta vet de
naturligtvis som forskare ingenting om, utan de kan
bara göra en bedömning av det som vem som helst
skulle kunna göra. Jag tycker att det är nödvändigt
att avvakta något och se vad förändringarna i
hyreslagstiftningen kommer att leda till, innan vi
kan säga att åtgärderna inte är tillräckliga.
Som svar på Hans Göran Francks konkreta fråga
vill jag säga: Om det visar sig att den pessimistiska
bedömningen är korrekt så är vi självfallet beredda
att gå vidare och vidta ytterligare åtgärder på det
här området.
Jag håller naturligtvis med om att sänkta eller i alla
fall oförändrade hyror skulle vara bra för många
hushåll. På den punkten kan vi glädjande nog se att
vi nu tycks ha nått något slags mättnad på stora
delar av hyresmarknaden och att hyreshöjningarna
inför 1994 är mycket låga. Generellt sett skulle jag
tro att man kommer att hamna på hyreshöjningar
under 4 %, även om man räknar in effekterna av
minskade bostadssubventioner för nästa år. Vi vet
att många av de avtal som har träffats mellan
framför allt Allmännyttan och hyresgästerna ligger
på en ännu lägre nivå. Det finns exempel på att
hyrorna kommer att ligga kvar på oförändrade
nivåer och att det kanske t.o.m. blir några
hyressänkningar.
Hans Göran Franck tog också upp frågan om en
vräkningsakut. Jag är något tveksam om behovet av
att skapa ytterligare institutioner. Socialnämnderna
har i dag i praktiken den rollen, dvs. att gripa in och
hjälpa människor som befinner sig i en akut
vräkningssituation. Eftersom det inte bara handlar
om bostadsfrågan utan ofta är förenat med
familjefrågor i största allmänhet, missbruksfrågor
och annat som kommer in i bilden, tycker jag att
det är en ganska rimlig ordning att det är
socialnämnden som har den uppgiften. Jag tycker
inte att det finns något starkt behov av att skapa
ytterligare nämnder eller institutioner för att lösa
just det här problemet.
Jag delar naturligtvis interpellanternas uppfattning
att det här är ett svårt problem, men jag vill ändå
komma tillbaka till att huvudskälet till att det har
skett en viss ökning av vräkningar under senare år
är de allmänna ekonomiska problemen, som leder
till arbetslöshet och andra svårigheter. Även i goda
tider har ett ganska stort antal människor råkat ut
för vräkningar. Det finns säkert många olika
orsaker till detta. Det är uppenbart att det inte bara
hänger ihop med de ekonomiska problemen. Det
finns andra, sociala, problem som vi kan behöva
hjälpa till med oavsett om det är goda eller dåliga
tider.