Fru talman! Utan att för ett ögonblick förfalla till
sidvördnad mot en folkvald noterar jag att Sten An-
dersson blir så upphetsad av omnämnandet av sitt nya
partis namn att han förbigår mitt svar, där jag mycket
omsorgsfullt redogör för alla de insatser och initiativ
som den nuvarande regeringen väldigt ofta i bred
enighet med Sveriges riksdag förbereder för att mo-
bilisera befolkningen inför de utmaningar som be-
folkningsutvecklingen ställer mot slutet av det årtion-
de som vi nu befinner oss i.
Jag är själv i två meningar ett exempel på detta.
Jag har fortfarande lyckats hålla mig aktiv på den
svenska arbetsmarknaden trots hög ålder. Dessutom
är det väldigt många som går i pension snabbt, medan
det kommer ganska få efter dem. Vi har här några
stora mobiliseringsuppgifter. Jag har redan talat om
att människor inte orkar fram till mållinjen. En annan
inte mindre viktig uppgift gäller det enorma sjuktalet,
som jag som socialdemokrat ser som ett oerhört fa-
scinerande område för en reformpolitik under det
framförliggande årtiondet.
Det gäller att hitta de svagheter i vårt samhälle
som gör att vi, trots ökande medellivslängd - vi mår
alltså i grunden bättre än någonsin - inte orkar delta
fullt ut i samhällslivet, utan sjukskriver oss. Där har
vi två jätteuppgifter.
Men sedan ska jag be att få dra en fullständigt
knivskarp linje. Jag är en gammal man och har gått i
en skola. Jag har sett främlingsfientligheten komma
och gå, både här i kammaren och utanför. Jag arbeta-
de en gång hos Olof Palme, vars mamma var tysk-
baltiska från Lettland och vars släkt har vandrat runt
detta hav, som en gång inte alls var fredens hav, utan
terrorbalansens. Jag hörde till dem som drömde om
den rörlighet som skulle uppstå.
När jag arbetade i Luxemburg höll jag ett föredrag
om August Strindberg som europé, där jag konstate-
rade att han, i ett yrkesverksamt liv som omfattade
hälften av hans vuxenliv, aldrig vistades utomlands
och aldrig ägde ett pass. Han var europé.
Jag är fullständigt överens med Ana Maria Narti
om de oerhörda uppgifter vi har för att göra Sverige
till ett mycket bättre integrationsland än det är. Där
återstår nästan allt att göra. Jag som har bott utom-
lands i sju år har studerat lite. Jag är också lite grann
en brain drain-person - jag har ju berövat Luxem-
burg en betydande kraft. Men för mig är det fullstän-
digt otänkbart att inlåta mig på en politik som bygger
på en misstro mot främlingskapet för dess egen skull,
det som skulle ha inneburit att Karl Oskar och Kristi-
na skulle hålla sig kvar på Korpamoen. Då skulle
Förenta staterna inte finnas. Då skulle Kanada inte
existera.
För mig, Ana Maria Narti, går där en fullständigt
knivskarp gräns, och så länge jag andas och lever
kommer jag att slåss för ett öppet samhälle där män-
niskor förverkligar sina drömmar och där vi kan mö-
tas i ett samtal över gränserna, från Louis De Geer
och framåt.
Däremot är det ingen tvekan om att jag också, till-
sammans med mina kamrater i regeringen och i det
parti som jag tillhör, kommer att arbeta hårt för att
människor som nu finns i vårt land ska kunna göra
bruk av sina bästa stämningars längtan och arbeta
fullt ut. Jag ser däri i grunden ingen motsättning.
Jag är lycklig över den debatt vi hade här härom
dagen, som visar att det finns en bred demokratisk
front mot främlingsfientligheten i svensk politik.