Fru talman! På Nordiska rådets session i höstas var det 70-årsjubileum för Nordiska rådet. Det är 70 år av samarbete som har gjort mycket för att våra länder ska fungera bättre tillsammans. Det finns många likheter mellan oss. Vi har generellt sett en hög tillit i samhället, och vi har jämfört med omvärlden relativt höga skatter och därmed en stor offentlig sektor. Det kallas ibland den nordiska välfärdsmodellen.
Det finns mycket som är bra, men det finns också saker som man önskar kunde fungera bättre. Jag tänkte ta upp några av dessa.
Det finns gränshinder som gör det svårt för dem som bor och arbetar i två olika länder, och tyvärr blir det inte sällan fler hinder efter hand snarare än färre. Det finns en gränshindergrupp som är aktiv och löser problem, men tyvärr ligger man ofta steget efter. Arbetet i våra nordiska parlament och mellan myndigheter i våra olika länder borde samordnas mer. När vi utreder frågor och tar fram nya regelverk och lagar, varför inte då titta på förhand på vilka konsekvenser det blir ur ett nordiskt perspektiv och ur ett gränshinderperspektiv?
Fru talman! Det kanske mest konkreta gränshindret vi har i dag är de gränskontroller som vi har haft mellan Danmark och Sverige sedan november 2015. I regeringsförklaringen i november, när Magdalena Andersson tillträdde som statsminister, sa hon att vi så snart som möjligt ska ha fri rörlighet igen inom Norden. Ännu har inget hänt. I december ställde jag en skriftlig fråga om detta till inrikesminister Morgan Johansson, som svarade att det inte var läge. Behovet kvarstår, som Morgan Johansson uttryckte det då. Men frågan är: När är det egentligen läge att ta bort gränskontrollerna? Jag ser att Nordenministern och ansvarigt statsråd är på plats. Det är jag jätteglad för, och jag hoppas att statsrådet kan svara på detta om en stund när hon håller sitt anförande. Jag tycker att denna fråga är relevant.
Fru talman! Det finns både drömmar och olika mer eller mindre konkreta planer på förbättrad infrastruktur mellan de nordiska länderna. Maria Stockhaus tog i sitt anförande upp behovet av en kommitté eller ett utskott för infrastrukturfrågor. Jag kan hålla med om det. Vi borde på planeringsstadiet ha en tätare dialog mellan länderna om detta.
I Skåne vill vi ha en ny fast förbindelse över Öresund. När bron mellan Tyskland och Danmark är klar om inte alltför många år kommer det att förändra resmöjligheterna till Tyskland på ett dramatiskt sätt för både person- och godstrafiken. Det gör att kapaciteten behöver öka också mellan Sverige och Danmark, för att vi ska kunna dra fördel av detta på ett ordentligt sätt och dra nytta av den minskade restid som det ger även från Sverige till Hamburg, Berlin och andra ställen i Tyskland.
Även när det gäller restiden till Norge finns det mycket att önska. Att resa med tåg från Göteborg eller Stockholm till Oslo tar i dag betydligt längre tid än vad det borde. Om Stockholm-Oslo skulle ta tre timmar i stället för fem sex timmar, som det tar i dag, skulle efterfrågan på flyg mellan Stockholm och Oslo minska dramatiskt. Och en modern snabb tågförbindelse mellan Göteborg och Oslo skulle få oerhört positiva konsekvenser, inte bara för Göteborg utan även för övriga Västra Götaland, Halland och Skåne men också för Danmark, genom att knyta ihop det från Köpenhamn och ända upp till Oslo. Infrastruktur spelar väldigt stor roll för integration.
Fru talman! Pandemihanteringen lämnade också en del i övrigt att önska. I stället för att samarbeta och göra varandra bättre slöt sig Nordens länder under pandemin. Man kan tjafsa om vem som började i olika lägen. Norge stängde gränsen mot Sverige, men vi gjorde detsamma mot dem. Det leder ingen vart att gå in på vem som började. Men man kan konstatera att det inte fungerade på det sätt som vi hade önskat. När kriser av olika slag kommer måste vi hantera dem annorlunda nästa gång. Det sätt som vi arbetar på måste förändras. Vi måste göra det tillsammans i stället för att isolera oss.
Fru talman! Rysslands invasion av Ukraina har förskräckt oss alla. När man tar del av de övergrepp och krigsbrott som Ryssland begår är det svårt att ta in. Detta krig har fått och kommer framgent att få många olika konsekvenser. En av dem är att Sverige och Finland har ansökt om att bli medlemmar i Nato. Det finns mycket att säga om den processen. Man kan gå in på hur det har skilt sig åt mellan Sverige och Finland, om olika besked och så vidare. Men eftersom denna debatt handlar om Norden är det den delen som jag tänker förhålla mig till. Om ansökningarna från Sverige och Finland godkänns kommer alla Nordens länder i det läget att vara medlemmar i Nato, även de baltiska länderna.
Även om vi från Miljöpartiet inte har gillat att Sverige ska gå med kan det ur ett nordiskt perspektiv komma bra saker ur det. Att vi ska ha ett starkare försvarssamarbete både militärt och civilt har vi från Miljöpartiet länge tyckt, sagt och verkat för. Om alla länder kommer in i den struktur som Nato är kan det förhoppningsvis bli någonting som vi fördjupar mellan de nordiska länderna inom Nato. Och kanske kan det, fru talman, bli en skjuts också för det nordiska samarbetet på andra områden. Det är åtminstone en förhoppning som jag har eftersom jag tycker att det är väldigt viktigt.
Samarbetet inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har som sagt pågått i 70 år. Men det finns kanske saker som vi kan göra för att höja statusen och tyngden på detta samarbete och se till att detta blir organ med mer muskler som kan få fler saker gjorda och att man uppvärderar detta från alla håll.
Vid den temasession som ägde rum i Malmö i mars, ungefär en månad efter Rysslands invasion av Ukraina, var tyvärr Sveriges regering inte på plats. Det fanns representanter från Baltiska rådet, och även den finska utrikesministern deltog. Men Sveriges regering var inte med, vilket var olyckligt mot bakgrund av den oroande situation som vi har i stort men särskilt med tanke på kriget i Ukraina så tätt inpå.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 10.