Herr talman! Först beskrivs Sverige vad gäller svensk lagstiftning på mineralområdet som en bananrepublik i form av ett u-land. Sedan är plötsligt allting fine. Retoriken går på något sätt inte ihop med handlingarna.
Jag tror inte att någon delar uppfattningen att svensk mineralpolitik och mineralpolitisk lagstiftning är i paritet med en bananrepubliks, oavsett vad din botswanska vän säger om det. När vi därutöver ser på den kritik du har haft mot till exempel mineralavgiften finns det väl inga indikationer från regeringen etcetera om några radikala höjningar som dem du har propagerat för här. Då kommer vi återigen till skillnaden mellan retorik och handling.
De länder som har en mycket högre mineralavgift har ju de facto inte en lika hög beskattning allmänt, i någon sektor, som Sverige. Det är väl också en orsak till att vi inte kan ta ut alltför höga avgifter i just denna sektor. Vi tar ut andra skatter på ett generellt plan som är långt mycket högre än andra länders. Det är en förklaring.
Däremot är det självklart att långsiktiga spelregler i mineralpolitiken och minerallagstiftningen leder till att Sveriges konkurrenskraft blir bättre. Det är väl bara att vara glad för det och att fortsätta med denna policy i stället för att, som Carl Schlyter föreslår, totalt förändra den från grunden, höja avgifterna, göra det krångligare, göra det svårare och göra tillståndsprocessen ännu längre.