Herr talman! Lennart Rohdin har frågat mig vad
regeringen avser att göra för att se till att offer för
sexualbrott alltid informeras omedelbart om gär-
ningsmannen avviker under straffets avtjänande.
Underrättelser till brottsoffer om att en frihetsbe-
rövad gärningsman har avvikit eller av andra skäl
vistas utanför anstalten utan bevakning är i många fall
av stor betydelse. Detta gäller inte bara offer för sex-
ualbrott. Jag vill dock poängtera att det som huvudre-
gel är målsäganden som skall avgöra om han eller hon
vill ha sådan information.
Bestämmelser om underrättelser till målsäganden
finns för olika former av frihetsberövanden.
När det gäller personer som avtjänar fängelsestraff
finns bestämmelser i 35 § lagen (1974:203) om kri-
minalvård i anstalt. Om det är fråga om brott som
riktar sig mot liv eller hälsa, frihet eller frid, skall
målsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli under-
rättad om den intagnes vistelser utanför anstalten. Om
målsäganden vill ha sådan information skall informa-
tion ges om i vilken anstalt den intagne befinner sig,
om förflyttningar till öppen anstalt, om permissioner
och andra vistelser utanför anstalten, om frigivning
samt om rymning eller uteblivande efter permission.
Informationen skall lämnas så tidigt som möjligt.
Information om frigivning skall lämnas i lämplig tid
före frigivningen.
I propositionen Ändringar i kriminalvårdslag-
stiftningen, m.m. (prop. 1997/98:95) föreslås att un-
derrättelseskyldigheten enligt 35 § anpassas till fall
där den fyller ett verkligt behov. Underrättelseskyl-
digheten föreslås utvidgad till att också gälla frigång
och obevakade fritidsvistelser utanför anstalten.
Dessutom föreslås att underrättelse skall kunna under-
låtas när den på grund av beslutad bevakning eller
andra förhållanden är uppenbart obehövlig. Här avses
i första hand s.k. lufthålspermissioner som sker på
platser där det är osannolikt att målsäganden kommer
att befinna sig. En underrättelse skall också kunna
underlåtas när den skulle kunna innebära fara för den
intagnes liv eller hälsa, t.ex. när målsäganden tillhör
ett rivaliserande mc-gäng.
När det gäller den nya påföljden för unga lagöver-
trädare, sluten ungdomsvård, föreslås i propositionen
Vissa reformer av påföljdssystemet (prop.
1997/98:96) en bestämmelse som i huvudsak motsva-
rar den som föreslås för 35 § lagen om kriminalvård i
anstalt.
Beträffande personer som har dömts till rättspsy-
kiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning kan,
enligt 28 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, en målsägande som så önskar i vissa fall få
information om den dömdes vistelser utanför vårdin-
rättningens område och om beslut att vården skall
upphöra. Målsägande skall kontaktas och ges möjlig-
het att få sådan information om det är påkallat med
hänsyn till brottet eller övriga omständigheter. Kon-
takt skall i första hand tas om patienten har begått ett
grovt våldsbrott och det med hänsyn till målsägandens
säkerhet är befogat att information lämnas (prop.
1990/91:58, s. 327 f.). En rätt till information finns
också om målsäganden själv kontaktar vårdinrättning-
en och begär att få bli underrättad. Om det finns sär-
skilda skäl för det får underrättelse dessutom lämnas
utan att målsäganden har begärt det. Det kan t.ex. ske
om det finns en överhängande risk för att patienten
kommer att utöva våld mot målsäganden (prop.
1991/92:59, s. 31 f.).
I betänkandet Rättssäkerhet, vårdbehov och sam-
hällsskydd vid psykiatrisk tvångsvård (SOU 1998:32)
föreslås dels att underrättelseskyldigheten skall utvid-
gas till situationer när vården övergår till öppen vård
med särskilda villkor, dels att det skall dokumenteras
i patientjournalen om målsäganden önskar bli under-
rättad och när sådana underrättelser lämnas. Sist-
nämnda förslag är föranlett av de problem med under-
rättelseskyldigheten som visat sig förekomma i vissa
fall.
När det gäller personer som är gripna, anhållna
eller häktade skall målsäganden enligt 13 c § förun-
dersökningskungörelsen (1947:948) endast underrät-
tas i de fall den frihetsberövade personen avviker och
om det behövs. Bestämmelsen diskuterades i proposi-
tionen Brottsoffren i blickpunkten - en brottsofferfond
och andra åtgärder för att främja brottsoffrens ställ-
ning (prop. 1993/94:143, s. 48 f.). Med hänsyn till att
det är en grannlaga uppgift att sprida upplysningar om
personer som endast är misstänkta - inte dömda - för
brott begränsades underrättelseskyldigheten jämfört
med vad som gäller i andra fall.
I samma proposition diskuterades frågan om un-
derrättelse i de fall påföljden för brottet blir överläm-
nande till vård, men några bestämmelser om underrät-
telser till målsägande i dessa fall föreslogs inte. Frå-
gan om underrättelser avseende dem som har omhän-
dertagits enligt lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga togs också upp i den
proposition om påföljdssystemet som jag nyss nämn-
de och som bl.a. rör påföljder för unga lagöverträdare
(prop. 1997/98:96, s. 171). Då underlag saknades för
att ta ställning till frågan lämnades inga förslag i den
delen.
Som framgår av min redogörelse finns bestämmel-
ser som i stor utsträckning säkerställer att offer för
brott underrättas om gärningsmannen avviker eller av
andra skäl vistas på fri fot utan bevakning. Våra regler
är dock inte heltäckande. Det kan naturligtvis inträffa
att de regler som finns i något fall inte följs på ett
korrekt sätt. Regeringen har följt upp de fall där det
har visat sig att reglerna inte har fungerat tillfredsstäl-
lande. I de fall reglerna inte tillämpats korrekt har jag
stor tilltro till att de ansvariga myndigheterna ser till
att de åtgärder vidtas som är nödvändiga, t.ex. för att
förbättra rutiner och förbättra kunskapen om de regler
som gäller.
Det finns dock ytterligare behov att förbättra re-
gelverket. En sådan situation har påvisats av Justitie-
ombudsmannen i ett beslut så sent som den 24 april i
år. Beslutet rörde ett fall där en man som var intagen i
kriminalvårdsanstalt hade meddelats ett besöksförbud
till skydd för en kvinna som inte var offer det brott
mannen avtjänade straff för. I ett sådant fall har en
kriminalvårdsanstalt inte någon författningsenlig
skyldighet att lämna underrättelse om den intagnes
vistelser utanför anstalten. JO påpekar att det kan
finnas behov av en underrättelseskyldighet också i ett
sådant fall. Det håller jag med om.
En annan situation där det finns behov av en änd-
ring är den som jag tror att Lennart Rohdin syftar på i
sin interpellation. Det är ett fall som har uppmärk-
sammats i pressen och som gäller en kvinna som
utsatts för en mycket allvarlig våldtäkt. Gärningsmän-
nen skulle efter avtjänat straff utvisas ur Sverige. En
av männen begärde hos regeringen att utvisningsbe-
slutet skulle upphävas. När mannen frigavs från
fängelsestraffet togs han i förvar enligt bestämmelser i
utlänningslagen i avvaktan på regeringens beslut med
anledning av mannens ansökan. Innan regeringen
hade fattat sitt beslut att inte upphäva utvisningen
avvek han från Invandrarverkets förvarslokal. Det
finns inte någon författning eller annan föreskrift som
innebär att målsägaren skall underrättas om att den
dömde befinner sig på fri fot i ett sådant fall. Även
här finns ett behov av en ändring.
Jag kommer att se till att åtgärder vidtas för att
täppa till den form av luckor i lagen som de här fallen
är exempel på. Kontakt har redan tagits med Invand-
rarverket som kommer att se över rutinerna när det
gäller underrättelse beträffande personer som är tagna
i förvar.
Som Lennart Rohdin alldeles säkert känner till har
Brottsofferutredning nyligen överlämnat sitt betän-
kande Brottsoffer - Vad har gjorts? Vad bör göras?
(SOU 1998:40). Där behandlas vissa frågor om un-
derrättelse till brottsoffer om frihetsberövade gär-
ningsmän. Betänkandet remissbehandlas för närva-
rande.
Jag kommer att fortsätta reformarbetet för
brottsoffer med stöd av den ytterligare kunskap som
arbetet med utredningsförslaget kommer att ge. Jag
kommer också att arbeta vidare med åtgärder för att
förebygga våld mot kvinnor och att underlätta för
kvinnor som har utsatts för brott med utgångspunkt i
de åtgärder vi har vidtagit och som har redovisats i
propositionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55).
Då Lennart Rohdin, som framställt interpellation
nr 290, anmält att han var förhindrad att närvara vid
sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Ann-
Kristin Føsker i stället fick delta i överläggningen.