Herr talman! I dag har vi att diskutera minoritetspolitiken, och en viktig del av den är skyddet av de nationella minoriteterna och deras rätt att använda minoritetsspråken. Det här är dels en del av det internationella skyddet för mänskliga rättigheter, och som Helene Petersson berättade tidigare har det förekommit kritik från Europarådet av Sveriges hantering av de nationella minoriteterna som ju har ett skydd i Europarådets ramkonvention om skydd för de nationella minoriteterna och också den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Men det här är också en viktig del av det svenska kulturarvet. Det är en viktig del av Sveriges historia och en viktig del av den svenska identiteten.
Därför var det, herr talman, roligt att förra våren kunna fatta beslutet om den nya lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Det var ett stort och viktigt steg framåt med de utvidgade förvaltningsområdena med större inflytande och egenmakt för de nationella minoriteterna och bättre förutsättningar att leva upp till Europarådets konventioner.
Inom ett förvaltningsområde har nu de enskilda rätt att använda minoritetsspråket i kontakt med förvaltningsmyndigheterna. Enskilda har även rätt till förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på minoritetsspråket. I lagen trycks även på att det allmänna i övrigt ska främja de nationella minoriteternas möjlighet att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Man trycker särskilt på barns utveckling av kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket och att det ska främjas särskilt.
Men det är också viktigt att komma ihåg de äldre. Det här handlar både om förskole- och äldreomsorg. Det finns också en generell skyldighet i socialtjänstlagen, inte bara för de nationella minoritetsspråken utan över huvud taget att kunna möta äldre på deras eget språk. Det är en lagstiftning som är långt ifrån förverkligad, och det är viktigt att poängtera att det är viktigt för oss att ha rätt att åldras på vårt eget språk.
Herr talman! Den nya lagen innebär att förvaltningsområdena utvidgas till att för samiska omfatta 17 kommuner, för meänkieli 5 kommuner och för finska 23 kommuner. I övrigt bygger lagen på en frivillig anslutning där man i en dialog lokalt med företrädare för de nationella minoriteterna kan ta initiativ till att ansluta sig till förvaltningsområdena.
Det är glädjande att redan nu när det bara har gått två månader av den nya lagstiftningen har åtminstone fyra kommuner ansökt om att få ingå i förvaltningsområdena. Det är Krokom inom det samiska området och Borås, Surahammar och Västerås inom de finska förvaltningsområdena. Det låter ju också självklart därför att det här är kommuner med starka nationella minoriteter inom sig och att det också är självklart att de ska ingå i förvaltningsområdena.
Men minoritetspolitiken handlar inte bara om de nationella minoriteterna. Kenneth Johansson lyfter i sin motion till riksdagen fram vikten av att stödja språk som till exempel älvdalskan. Älvdalskan är också ett språk som har lyfts fram av Europarådet, dock inte till en rekommendation. Minoritetsspråkskommittén behandlade också älvdalskan och andra folkmål i sitt betänkande och konstaterade då att älvdalskan inte uppfyllde kriterierna för att klassas som ett nationellt minoritetsspråk. Framför allt var det användningen gentemot det offentliga livet som var det avgörande.
Både minoritetsspråkskommittén och konstitutionsutskottet pekar på att folkmålen är viktiga. De är viktiga för bygden och inte minst som kulturbärare. De är också, på samma sätt som de nationella minoritetsspråken, en viktig del av det svenska kulturarvet. Här är en viktig uppgift för kommunen och för det civila samhället, inte minst för folkbildningen, att stödja älvdalskan och andra folkmål. Här finns en långtgående frihet och möjlighet för det lokala samhället, för kommunerna, att aktivt verka för att stödja folkmålen. Just älvdalskan är ett bra exempel där jag förstår att det finns ett engagemang både från kommunen och från intresseorganisationer kring älvdalskan för att stärka dess ställning. Det är också ett enigt konstitutionsutskott som trycker på vikten av att älvdalskan ska bevaras som en del av det svenska kulturarvet.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande.